Klockan är 10 på förmiddagen den 31 december. Timmen är blå, något man oftast brukar säga när det gäller kvällen, en bit efter solnedgång, när hela världen omkring får den där djupt blå färgen. Men idag är jag i Narvik och det är veckor kvar till solen både går upp och går ner.

Jag vet inte hur länge sedan det är att jag firade nyår här. Det måste vara 20 år, minst, kanske 22 eller 23. Medan mina jultraditioner genom åren, med enstaka undantag, varit rätt stabila firar jag nyår lite hur som helst. Ett glas mousserande vin vill jag däremot gärna ha, därför befinner jag ute i gatorna nu. Systemet, eller Vinmonopolet som det heter i Norge, öppnar klockan 10, och jag vill vara bland de första för att undvika kö. Jag kom 10.10. Ingen kö alls.

När jag läser min nyårskrönika från förra året hade jag tre gissningar eller kanske förhoppningar för 2022. De känns lite banala nu, det handlade om jobb som historielärare, en resa till Saudiarabien och att gruppresorna till Pakistan äntligen skulle bli av. Gruppresorna blev av. Det vill säga, visst har jag vikarierat som historielärare, men det har (ännu) inte blivit något fast heltidsjobb. Vikarier är billigare (sa han bittert). Någon resa till Saudiarabien blev det inte. Men gruppresorna kom i gång och vi besökte Pakistan både vår och höst.

I april åkte jag alltså med en grupp till Pakistan. Vi fick se fruktträden blomma och solen gå ner över moskéerna i Lahore. En mäktig syn. I augusti ledde jag sen en resa i Baltikum, från Tallinn till Vilnius med många stopp däremellan. I oktober åkte jag åter med en grupp till Pakistan. Den här gången stannade jag kvar några dagar för att uppleva andra delar av detta land som har så oändligt mycket att erbjuda.

För att fortsätta kronologiskt; i början på november spenderade jag en vecka med vänner i Barcelona. Vi gjorde utflykter till omkringliggande städer som Girona och Tarragona. I slutet på november åkte jag på en pressresa till Turkiet/Türkiye för att upptäcka västra svartahavsregionen. Få turister åker dit. I ärlighetens namn förstår jag varför, i alla fall november. Det kanske är finare en annan tid på året. Och visst, där finns både grottor och gruvor och mat från havet.

Men nu, när jag skriver det här, är jag alltså i Narvik. Till skillnad från förra december när jag var här behövs inte längre några covid-tester. Tåget var den här gången fullt. Folk pratade svenska, engelska, tyska, franska och spanska. Jag tänker att tåget mellan Stockholm och Narvik nog är det mest internationella tåg som finns i Sverige. Det känns bra, det känns normalt. Till skillnad från allt det onormala som annars händer i Europa och i världen. Om jag ska ha en förhoppning för 2023 står inte längre någon Saudiarabienresa högst på listan. Där står istället något så banalt som fred.