Efter att ha spenderat våren som lärarvikarie på ett av Stockholms gymnasier, har jag nu nyss kommit hem från Pakistan. Bilden ovanför tog jag dagen när mina 17 resenärer ankom Lahore. Dagen innan hade vi ett stort skyfall och många gator och torg blev helt översvämmade av regnet. Men visst är det vackert efter regn? Särskilt på en plats som det här, när man själv inte behöver bli blöt om fötterna.

Jag ankom Pakistan fem dagar innan gruppen. Jag förberedde mig, spenderade tid med min vän Awais och hans familj som bor i Lahore, jag skulle åka till Harappa, en av Indus-kulturens stora städer och numera arkeologisk utgrävning. Där hade jag aldrig varit och jag såg fram emot besöket. Om det var amöbor eller bakterier som förorsakade det vet jag inte. jag fick ett par dagar på toaletten istället.

Rundresan börjar

Jag tycker alltid vi spenderar för lite tid i Lahore. För lite tid i folkvimlet, i stöket, bland ljuden och avgaserna. Av någon anledning blir det så. Basarerna utgör liksom resans riskmoment. Som reseledare för skandinaviska resenärer tänker jag att det inte är så illa. Resenären har ett eget ansvar samt visitkortet till hotellet. För lokalguider är däremot basarer som svarta hål som resenärerna sugs in i. En gång där, aldrig tillbaka, åtminstone inte hel med pass och plånbok. Nåja…. Efter moskéer, fort, middagar och lite shopping i Lahores mer ordnade stadsdel Gulberg sätter vi kursen norrut. Till saltgruva, röda berg och huvudstaden Islamabad.

Missödet

På motorvägen ut ur Lahore kör vår buss snabba vägen. Chaffören stannar, gör en avvägning, jodå, det går bra, tänker han, vi åker under bron. Sen hör jag hur översta bagaget på taket skrapar. Inte bara mot en bro, utan mot tre. Skrap, skrap, skrap.

Vi blir stannade av trafikpolisen. De ger oss 500 rupees (nästan 20 kronor) i bot för hur bagaget på taket är organiserat. Av lokalguiden Abbas får vi veta att trafikpolisen får en provision på 25% av alla böter. Därför går det snabbt att betala och vi får kvitto.

Väl framme i Islamabad får jag min resväska tillbaka. Det var den som låg längst upp och skrapade. Ny var den dessutom. Inuti har några flaskor krossats. Eftersom de låg i tjock plast fick jag åtminstone inte glas i kläderna. Men de är blöta och doftar en blandning av pakistansk öl och vaniljvodka.

Buss istället för flyg

Nästa morgon ska vi flyga till Skardu. Här ska vi uppleva aprikosblomningen, resans nämn är ju trots allt När aprikosträden blommar i Pakistan. Vi checkar in. Går genom säkerhetskontrollen. Sitter vid gaten och tittar på planet. Som först får ny avgångstid. Sen ännu en ny avgångstid och sedan blir inställd. På grund av dåligt väder där vi ska landa. Några risker tas inte. Flygplatsen ligger trots allt klämd mellan bergen. Sikten och säkerheten är viktigast.

Vi hämtar vårt bagage och möter vår buss igen, den som tog oss till Islamabad. Tråkigt, men ändå. Nu får vi se och göra något annat. En roadtrip längs hela Karakoram Highway. Det blir många mil extra. Där flyget skulle ta en timme tar bussen 20. Utan kisspaus. Det går inte. Vi får göra det bästa utav situationen. Vi skippar Skardu.

Karakoram Highway

Delar av Karakoram Highway är nyasfalterad. Andra delar ett vägarbete. Vi ser skyltar på kyrilliska och jag fattar inte riktigt varför. I staden Besham sover vi över och i badrummet har jag två toaletter och det saknas bara ett bord emellan dem. Nästa morgon barn i skoluniform och lastbilar fyllda med salt. Tillsammans med kineserna håller pakistanska myndigheter på med att bygga en gigantisk damm. Den ska ge elektricitet så det räcker och blir över. Men landsbyar kommer översvämmas och buddhistiska hällristningar från mer än tusen år tillbaka kommer försvinna för evigt.

Här har nämligen människor färdats länge. För även om vägen, Karakoram Highway till stor del byggdes på 1960- och 70-talet, så fanns här gamla handelsrutter innan dess. Och längs vägen hittar vi på många ställen inskriptioner på språk som brahmi och sogdiska samt avbildningar av Buddha. Språken är sedan länge döda. Religionen sedan kanske lika länge en annan. Men vi fortsätter, längs vägens gamla delar som om några år ligger under vatten, och vägens nya delar som om några år kommer gå längs en strand.

Aprikosblomningen

Aprikosträdet är det av alla fruktträd som blommar först. När vi befinner oss i Pakistans norrområden är det träden på ca 2700 meters höjd som står i blom. Vita och rosa, samt enstaka päron- och persikoträd på lite lägre höjd. I Hopardalen, granne till Hunzadalen, upplever vi blomningen på allvar. Promenerar längs vägen och jag skulle vilja säga känner doften av de söta aprikosblommarna, vore det inte för att de inte doftar så mycket.

Azidullah heter en av guldgrävarna som vi också möter. De är mer eller mindre nomadiserande. Kom till Hunzafloden samma dag som vi, från längre söderut. Här ska de bo ett par månader, för floden har tagit med sig ny sand som ska gås igenom och de tre familjerna här hittar ungefär fem gram guld per dag. Azidullahs far visar upp en liten guldklimp och demonstrerar hur man gräver guld. Azidullah filmar oss och tar selfies så jag gör det samma. Men bara våra kvinnliga resenärer får prata med kvinnorna. De bjuds in i deras tält, men jag får ta bilder med Azidullah och hans yngre syskon. Jag ger hans far 1000 rupees (40 kronor) som tack för gästfriheten.

Khunjerab nationalpark

Snöleopard, Marco Polo-får och ibex, det är några av djuren som finns i nationalparken på gränsen till Kina. Förra våren när jag gjorde samma resa fick vi se några ibex, alltså stenbock, men när jag gjorde resan i höstas såg vi inga.

Nu däremot får vi på distans se massor, och jag försöker med min mobil både filma och ta bilder. Visst, jag har en kamera också med 200 millimeters zoomobjektiv, men de fotona får jag ta itu med senare. Djuren är en mäktig syn, tycker jag, höjdpunkten på den dag vi ska upp till kinesiska gränsen, en annan höjdpunkt på 4693 meter över havet och högsta punkt längs Karakoram Highway.

Dagen innan hade dock en sten ramlat ner från berget och genom fönstret på en personbil. En tysk familjefar gick inte att rädda. Frågan var därför om vägen var säker, men efter lite motstridande information var den tydligen det. Vår buss var dock inte förberett på den snö och isbelagda vägbanan som mötte oss på 4500 meter. Här, sju kilometer från den kinesiska gränsen fick vi vända.

Resan går mot sitt slut

Morgonflyget från Gilgit till Islamabad gick tre timmar innan tidtabell. Tur ändå att de meddelade innan. Och det viktigaste av allt – planet gick, och vi fick se berget Nanga Parbat på över 8000 meter från fönstren till vänster.

De sista två dagarna i Pakistan gick snabbt. De arkeologiska utgrävningarna i Taxila där marijuanan växer vilt, familjer vid Faisal-moskén i Islamabad som gärna låter sig fotograferas och en truck art-workshop där vi får köpa små souvenirer med hem. Eller vad sägs om Islamabads souveniraffärer där en fasttelefon i onyx kan bli din för lite mer än 200 kronor?

Kläderna som jag lämnade in en vecka tidigare på hotellet i Islamabad, de har ju ett tvätteri där, var inte tvättade när vi kom tillbaka. Istället hade de möglat, vaniljvodkan som de var dränkta i till trots.

Vi äter avskedsmiddag med utsikt över Islamabad och jag inser nu att jag inte alls har skrivit om maten. Eller att vi hela tiden har rest under ramadan. Oj vad mycket jag inte har skrivit om. Det kanske blir en annan gång. Men nu är jag hemma. De möjliga kläderna har jag lagt i ättika. Jag har läst att ättika tar bort mögel.