Glad på bild och glad i verkligheten. Natten var dock svinkall. Frost på gräset om morgonen och det är ju inte så att stugorna har någon värme direkt. Däremot tre täcken.

Efter middag på kvällen såg vi stjärnhimlen. Även Vintergatan. Mörkret var nästan totalt. Förutom en enstaka turist, precis som jag, med lysande mobil eller pannlampa. På tal om mobil, den gick inte att ladda i stugan. Tur att en resenär hade en powerbank jag kunde låna. Så här såg det ut när jag precis hade vaknat:

Nanga Parbat heter berget. 8126 meter högt. Som en vägg. Jag vaknar av några thailändskor som tar selfies. De poserar i olika klänningar klockan sex på morgonen när solen börjar skina på bergets högsta toppar. På något sätt underhållande.

Annars tar jag alla mina bilder med mobilen nu. Kameran har lagt av. Om det var på grund av ålder, damm, kyla eller höjd vet jag inte. Kanske en kombination. Kanske alla skakningar i Toyota-jeepen. För att ta sig upp till Fairy Meadows där dessa bilder är tagna måste från från huvudvägen först åka 1,5 timme med jeep.

Därefter gå eller rida på hest 6 kilometer. Min sjåför hade precis börjat på mustasch.

Nu är vi däremot nere igen. Vi har gjort Fairy Meadows. Och vi har även varit uppe på Khunjerabpasset som utgör Pakistans gräns mot Kina. Världens högsta asfalterade väg för den som gillar rekordet, på 4686 meter om jag minns rätt.

Här sitter jag med glaciären Passu i bakgrunden. Passu är även namnet på en annan by där vi bodde två nätter.

I natt som kommer åker mina resenärer hem. Då har den två veckor långa gruppresan som jag leder nått sitt slut. Själv stannar jag dock kvar fem dagar. Tänkte ta mig till Peshawar. Förra gång jag var där var 2018. Då blev jag magsjuk och hann inte se så mycket. Nu blir det annorlunda!