Egentligen skulle vi inte varit här alls, bland hällristningar och inskriptioner i det förunderliga Shatial, men nu blev det så. Ett inställd plan, och vi får åka buss i stället. 50 mil låter kanske inte så långt. Men det beror på vägarna, och vägarna i den här delen av världen är, låt oss säga, varierande.

19 mil har nu gått sedan min grupp som jag är reseledare för lämnade Gilgit, denna huvudstad i Pakistans nordligaste provins som heter Gilgit Baltistan. Vi, alltså gruppen, lokalguiden Karim, hans assistent, chauffören, jag, och en annan lokalguide som skulle med samma plan som oss, och som vi plockat upp längs vägen, ska åka till Islamabad. Vår rundresa slutar nämligen där. Med flyget skulle vi ha kommit dit idag. Nu blir det insh Allah imorgon.

Fast inte får dessa mil bara bli en körsträcka. Vi har följt floden stort sett hela dagen, på denna södra del av Karakorum Highway. Gjort små stopp och ätit lunch. Men nu gör vi ett större stopp. På en höjd ovanför Indus-flodens gråbruna strand kliver vi av bussen. Namnet på platsen där vi befinner oss är Shatial. Jag undrar vad det betyder.

Karim har tidigare berättat om den enorma dämning som just nu håller på att byggas här. Om några år är den plats på vilken vi befinner oss nu under ytan, på botten av en sjö. Av den anledning har lokalinvånarna byggd massor av små hus längs Indus strand. Paradoxalt kanske? Icke. De hoppas nämligen på ersättning från staten när dessa hus om kort ligger under vatten. Nåja, det är inte på grund av dessa skal av hus vi stannar till.

Shatial alltså. Det går en stig neråt och vi följer den. Framför oss, inristade i klippor och bruna stenblock ser vi bilder och inskriptioner. Karim förklarar. Berättar om handelskaravaner och om människor som för mer än tusen år sedan levde här. De ljusa hällristningarna föreställer buddhistiska helgedomar, så kallade stupor. Inskriptionerna är på alfabet och språk varken Karim, jag eller någon i gruppen förstår. Språken är sogdiska, baktriska, partiska och andra språk som inte längre talas. Är det någon som förstår dem alls?

Just där och då går jag bara runt och förundras. Vi går inte i grupp. Folk har ju olika intressen och jag har aldrig varit just här förut. Det känns lite som att jag upptäcker något helt nytt. Nu gör jag förstås inte det, men jag har den känslan. Inte ens guideboken berättar om Shatial. Därför låter jag fantasin flöda samtidigt som jag går från sten till sten, från klippblock till klippblock med hoppet om att hitta något nytt. Åtminstone nytt för mig.

Vilken inskription som är vilket språk vet jag inte men att här är olika alfabet är tydligt. Buddha-figuren känner jag dock igen, och även stupan, en sorts helig byggnad eller monument inom buddhismen som gärna skulle påminna om olika händelser i Buddhas liv.

Avbildningarna är dock inte enbart religiösa. De visar människor och djur, en sol, geometriska figurer som säkert hade en mening. Eller så hade de inte det, utan var bara vackra. Allt kanske inte måste betyda något?

De flesta av mina resenärer har samlats uppe vid vägen. Det börjar alltså bli dags. Jag kollar in ett par sista stenar. Tar några foton till, både med min kamera och min mobil. Jag försöker lära mig ta selfies också. Sent ute, jag vet. Förut tyckte jag nämligen det var onödigt med bilder där jag själv ingick. Jag har ändrat lite inställning där. Nu är det dags att åka vidare. 30 mil och en övernattning kvar till Islamabad.

I efterhand tittar jag på fotona. Jag har läst en del. Som att här finns över 1000 inskriptioner och 700 avbildningar. Att de beräknas vara från mellan år 200 och år 600, samt några nyare än det förstås. Att inskriptionerna oftast består av resenärers namn. Det fanns en som het Nanaivandak. Det går alltså att tyda. Att klippblocket med Buddha och stupan troligen var någon form av altare. Och ja, Karim berättade ju om en buddhistisk civilisation och ett lärosäte i en av dalgångarna här.

Jag blir sugen på att veta mer. Samtidigt som jag också är sugen på att fantisera i stället. (Och ja, dagen efter kom vi till Islamabad)

Vill du veta mer om Shatial? Zulfiqar Ali Kalhoro har skrivit om hällristningar och inskriptioner i det förunderliga Shatial här. På hemsidan Indus Caravan går det också att läsa om platsen. Och sen har vi ju Wikipedia förstås.

Vill du läsa mer om Pakistan som resmål har jag tidigare skrivit ganska många texter. Dessa hittar du här.