Två hela och två halva dagar var det jag hann med hemma innan jag igen sätter mig på ett plan. Den här gången Turkish till Tasjkent. En tanke som slår mig är vem resenärerna på de olika flighterna är. Till exempel, när Emirates boardar från Dubai till Lahore, och barnfamiljer tillsammans med businessklass och de som behöver assistans får gå först, reser sig halva avgångshallen. Barnen är många!

På planet från Istanbul till Tasjkent däremot finns nästan inte en enda unge. Men desto fler kvinnor i låt oss säga övre medelålder. Med väskor och plastpåsar. I väskorna har de ännu fler väskor eller kläder och kosmetika, jag vet, för att jag har sett några av dessa kvinnor packa om sina väskor och paket, businesskvinnor som de är, fast de reser inte businessklass. Väl framme i Tasjkent bär det nämligen raka vägen till marknaden. Där säljer de kläderna, väskorna och sminket med så stor förtjänst som möjligt. Utanför Chorsu-basaren i Tasjkent bevittnar vi marknadsekonomin i sin kanske ädlaste eller heter det enklaste form? Pris är något som ska diskuteras och kommas fram till i samförstånd. Utbud och efterfråga, som vore det en lektion i samhällsekonomi.

När jag börjar skriva det här sitter jag på flygbussen mot Arlanda. Solen skiner. Det är 13 grader i luften. När jag avslutar har vi redan spenderat över en vecka i landet Uzbekistan. I huvudstaden Tasjkent skulle det bli 14 och regn, vilket bara delvis visade sig stämma. Varmt blev det inte, men vi kunde gå runt i basaren och i stadens monumentalt öda parker utan paraply. Tasjkents parker är inte för att promenera i utan för att visa upp. Vad man egentligen vill visa är jag osäker på.

Tasjkent är staden för de rika. Det vill säga, här finns förstås många sorters människor om nu människor kan delas in i sorter, men om rika är en sort så är det i Tasjkent de är. På Rustaveli-gatan nära vårt hotell äter de en sallad för 100 kronor som annars i landet skulle kosta 20. Jag letar efter den lite roliga chilisåsen Uzbasco som jag hittade här vid mitt förra besök. Nu var det i och för sig fyra år sedan. Nu hittar jag ingen Uzbasco, inte ens på den hamburgerrestaurang där jag smakade såsen först. Och ja, traditionella rätter som plov och manty kommer jag få tillräckligt av under resans gång, så varför inte en riktig hamburgare när jag väl har chansen. Jag lovar, den var god!

Dagen efter Chorsu-basaren och hamburgaren i Tasjkent gick flyget till Nukus. Uzbek Airlines! Staden Nukus är huvudstad i den autonoma delrepubliken Karakalpakstan (som inte har något med Pakistan att göra), utan kara betyder svart och kalpak är en hatt. Svarthattland om man så vill är västra delen av Uzbekistan. De som bor där har sitt eget språk, karakalpakiska som likt uzbekiskan också det tillhör den turkiska språkfamiljen. Oavsett har staden ett spännande konstmuseum. Där visar de den konst som inte riktigt tålde dagsljuset på den tid när både Karakalpakstan och Uzbekistan var en del av den stora Sovjetunionen och där konsten skulle följa vissa regler och ramar. Glada bönder och arbetare som tillsammans strävar mot en bättre framtid. Socialistisk realism! I Nukus visas alltså motsatsen, den sovjetiska konst som inte var socialistisk realism. Färden fortsätter i buss, nästan fyra timmar, till Khiva.

Khiva, som hämtat ur tusen och en natt. Stadsmurar omger stan och inför murarna håller hantverkarna på med sitt. Eller ja, jag är inte den som romantiserar. I stadens museer erbjuder de kvinnliga museivakterna sjalar (jag kan knappast minnas ha sett en manlig museivakt i några av förra detta Sovjetunionens länder) och de halvviskar ”madam, madam” när en turistgrupp kommer förbi. Inte för att de inte kan ropa men det passar sig dåligt bland allt blått och turkost kakel och uzbeker är sällan lika påstridiga som i några andra länder. Medan kvinnorna väntar på nästa potentiella kund stickar de färggranna tofflor i turkiskt akryl.

Khiva gör mig dock lite ledsen. Marknaden som förut låg direkt utanför stadsmuren är borta. På dess plats finns idag en tom, stor, stenbelagd yta. Alltså ingenting. Stadsmuren som jag förut kunde gå på är nu avstängd och oåtkomlig. Den bästa utsiktspunkten har öppet fast stänger klockan 7, en lagom halvtimme innan den oj så vackra solnedgången när staden som är byggd i lera och tegel badar i rött ljus. Men nejdå, det ska vi inte få se. Jag funderar på varför det är så. Kanske har mängden turister gjort att vissa saker måste spärras av, det gick ju faktiskt att ramla ner från stadsmuren. Kanske har någon, medvetet eller omedvetet betett sig dumt kring några av de gamla gravar som också finns på, i och vid muren. Nu låter gravar i en mur kanske konstigt, men så är det och det finns flera berättelser kring detta som jag gärna återkommer till en annan gång.

Att resa från Khiva till Bukhara tar antigen ungefär åtta timmar på en dålig väg, sträckan är ungefär 400 km om jag minns rätt, eller så tar det ungefär lika lång tid med tåg. Vi valde tåget. Ett vanligt passagerartåg från Unionens dagar, med samovar i korridoren och toaletter som konduktören låser när vi närmar oss en station. Turister och lokalbefolkning, slutstation Andijan helt i östra delen av landet. Jag hade faktiskt gärna åkt tåget helt dit men nu är jag på jobb och programmet säger att det är Bukhara som gäller. Oasen i öknen, karavanserajerna där Sidenvägens handelsresande övernattade och sålde sina varor, Kalyan-minareten som inte ens Djengis Khan ville förstöra trots att han annars lade det mesta i ruiner på sin färd genom staden i februari år 1220. Nu är minareten och omkringliggande moské och koranskola behagligt upplyst när vi är ute på kvällspromenad. Förr har jag brukat ta mina grupper till en enkel restaurang med bästa utsikten över komplexet. Denna finns inte mer. Jag skymtade en mörklagd terrass bakom det nybyggda institutet för arabiskt språk.

Vi har en underbar lokalguide. Fatima heter hon och hon har jobbat som guide sedan 1980. Hon är tydlig med vad som är historia och vad som är mening. Hon gör referenser till hur livet var förr i staden, född i Bukhara som hon är, någon gång på 50-talet skulle jag gissa, jag har inte frågat. En sak jag märker är att alkoholen är borta från menyerna. Så var det inte förut, men nu är det nästan alltid så, undantag finns. Och det vill säga, den kalla ölen finns, men kunden måste fråga om den. Fatima tror att den om 10-15 år är helt borta.

Och på tal om den kalla ölen, sista stopp i Uzbekistan är Samarkand och min allra sista middag, grillspett med både fisk och nötkött, åt jag på öl-gatan. Nu heter gatan egentligen Davlatabad (som rättstavningsprogrammet vill ha till Dalagatan) och det är här stadens bryggeri, Pulsar, ligger. Och längs gatan har x antal mindre barer och restauranger dykt upp, samt små stugor där 12-åringar (min gissning, jag frågade heller inte här om ålder), säljer öl från tappkran till pet-flaska, samt tilltugg. Jag gick förbi en bar och frågade om utbudet. Den man som började berätta var inte nykter. De spelade rysk pop på hög volym och det kändes inte riktigt som stället för mig. Däremot hittade jag stället vid namn Davlat. Goda grillspett och utmärkt öl. Faktiskt så utmärkt och till 9 kronor halvlitern att jag bad om en till. Den dagen, vilket var den 25 april, gick jag för övrigt över 30.000 steg enligt mätaren på mobilen. Jag hade sökt upp en sovjetisk mosaik 6 kilometer från hotellet där vi bodde. Visst kunde jag ta en taxi, men jag gillar ju att gå. Ölen och grillspetten blev perfekt på tillbakavägen.

Nu har vi haft vår sista natt i Uzbekistan. ”Vi” är för övrigt en grupp på 8 personer som jag leder, samt jag. Resan går genom 4 av Centralasiens länder, varav Uzbekistan är det första. Tadzjikistan blir land nummer två. Fortsättning därifrån följer…