Berberis som är i färd med att blomma. En plastflaska med hål i botten, gjord för att röka hasch. 1500 år gamla sogdiska fresker och sovjetiska mosaiker från 50 år tillbaka. Vi befinner oss i Tadzjikistan och om ett par timmar ska bussen ta oss från hotellet i huvudstaden Dushanbe som för övrigt betyder måndag. Vi ska till flygplatsen för vidare färd mot Kazakstan. Men än så länge är vi i Tadzjikistan.

För mig är dagarna i detta land lite annorlunda jämfört med tidigare år. Jag har lett resor här förut, i 2015, -16, -17, -18 och -19. Fast aldrig förut har jag vandrat i Fan-bergen och aldrig tidigare har jag besökt staden Pendzjikent (som stavas på många olika sätt). Den var en gång i tiden en viktig stad i ett rike vid namn Sogdiana, fast nu ska jag inte prata för mycket historia.

Vi, det vill säga mina åtta resenärer och jag, korsade alltså gränsen till Tadzjikistan efter att ha spenderat en dryg vecka i Uzbekistan. Från sidenvägsstaden Samarkand bar det iväg till gränsposteringen, bara några enstaka mil bort och allt gick smidigt, både på uzbekisk och tadzjikisk sida. För inte så länge sedan var denna gräns helt stängd, men presidentbytet i Uzbekistan 2016 öppnade nya dörrar, vägar och även gränser.

Vår första dag blev en stafett i museer. Det kanske inte låter så skoj, och visst, tre museer på en dag är lite mycket. Å andra sidan, museerna berättar om området vi besöker och är alla olika. I och omkring Pendzjikent ser vi de allra första bosättningarna i Centralasien och en uppstoppad snöleopard som har sett sina bästa dagar, även som uppstoppad. Själva staden Pendzjikent är kanske inte den mest spännande i världen, men den har sin charm. Sin långa, breda huvudgata. Sina sovjetiska mosaiker. Sin basar och Lenin målad i guldfärg. Den har även ett par restauranger och tillsammans med lokalguiden Adib som jag jobbat med förut fixar vi gemensamma måltider för vår grupp. Under den ena middagen sitter vi i ett rum tillsammans med restaurangens alla undulater i bur, de var ganska många. Under andra äter vi grillspett av det möraste lammkött jag någonsin fått.

En dag vandrar vi i Fan-bergen. Det vill säga, vandring är att ta i, men det blev sex kilometer och 260 höjdmeter ändå. I dalen finns sju sjöar och vi åker i vår minibuss till den sjätte. Vid de andra sjöarna stannade vi för fotostopp. Vid sjö nummer tre brukar lokalbefolkningen ha picknick. Berberisens gula knoppar är i färd med att blomma. Vår lokalguide samlar skräp som han sade att lokalbefolkningen lämnat efter sig och han visar en plastflaska omgjord till pipa för att röka hasch. Picknick på olika sätt alltså. Omkring oss betar kossor och en åska kommer skrikande i full galopp, om nu åsnor skriker och galopperar, jag blir osäker på ordvalet.

Dagen efter är transportdag. Från Pendzjikent till Dushanbe, via sjön Iskanderkul. En sträcka på totalt 28 mil. Iskander är för övrigt det lokala namn för Alexander (den store) som sägs ha varit vid sjön, och ordet kul betyder helt enkelt sjö. Vid sjön promenerar vi, äter lunch, det blåser och är kallt fast solen skiner och vi får hämta våra jackor i bussen. Längs vägen stannar vi till vid en boskapsmarknad. Här säljs även annat och jag pratar med Hassan som erbjuder örter från fjällen. De flesta av örterna som han berättar om är tydligen bra mot prostataproblem, men han har även mot huvudvärk, klamydia och sådant som renar kroppen. Jag köper ett kilo stora russin med kärnor hos en annan försäljare och betalar motsvarande 20 kronor, jag tänker att de kommer passa bra som tillsats när jag senare i år gör årets flädervin. Ett får kostar för övrigt drygt 800 kronor.

I Dushanbe byggs det. Staden är nästan inte att känna igen efter de fyra åren som gått sedan jag var här senast. Eller ja, nu ska jag inte överdriva. Huvudgatan, Rudaki-avenyn, har behållit sin charm. Allén är upplyst kvällstid och Dushanbe-borna promenerar och hela familjer äter glass. Tadzjikistan är en ung nation, barnen är många. På Traktir, en ukrainsk restaurang dit jag tar min grupp, är menyn på ryska och engelska, och av menyns sex olika ölsorter på kran har de bara en. Jag beställer den tyska potatissalladen med bacon, men bacon finns inte och de kan heller inte erbjuda några av menyns många ank-rätter. Lite sovjetiskt över det hela alltså, stora menyer men vad som faktiskt finns är en annan sak. Servitören håller dock utmärkt reda på vem som beställer vad. Betalningen går lätt som en plätt.

Igår, efter sightseeing och lunch tog jag en långpromenad själv. Stegmätaren landade på 25.313 steg och nu hittar jag inte hur många kilometer det blir, men det märks i vaderna idag. Jag fotade några fler sovjetiska mosaiker som lokalguiden tidigare på dagen pekat ut på kartan. Mycket vackra, även om inte alla budskap om sovjetiska framsteg och progress är aktuella idag. Intressant dock att se den sovjetiska bilden av hur den centralasiatiska historien med poeter, vetenskapsmän och astronomer sakta men säkert leder till astronauter, lastbilar och industri.

Sådär, 90 minuter kvar till avresa. Dags att packa resväskan. Nästa inlägg blir från Kazakstan.