Den gröna basaren i Almaty har redan stängt när vi gör vår stadspromenad. Efter att ha flugit från Tadzjikistans huvudstad Dushanbe till Kazakstans största stad skulle det ta en mindre evighet att få vårt bagage. Visst, promenaden hade inte kunnat börja i ottan ändå, men lite mer hade vi kunnat klämma in. Dagen efter, 1 maj, skulle nämligen basaren vara stängd.

Nu låter det kanske som om Kazakstanvistelsen började dåligt. Så var det inte. På en resa som det här, en treveckors rundresa i Centralasien, får en vara förberedd på mesta. Det är så det är. Att uppleva en stad i lite halvmörker kan dessutom vara en mycket trevlig upplevelse. Bättre än att gå runt och svettas under en stekande sol mitt på dagen. Stadens ortodoxa är dessutom charmigare på kvällen. Fast för att gå in fick vi återvända nästa dag.

Förutom ett besök på skridsko-arenan Medeo var nästa dag ledig, men vi gjorde som sagt ett besök i kyrkan. De har gett upp de strikta reglerna kring fotografi sedan mitt förra besök om det var 2018 eller 2019. Mobil är numera tillåten. Jag gissar att något annat blev praktiskt ohållbart.

Tillsammans med ett par av mina resenärer går jag under denna lediga tid runt på stan. Besöker ett kafé som har en vägg med sovjetisk konst inomhus, kaféet var dock stängt men visst fick vi komma in om vi bara skulle fota. Jam Coffeehouse heter det för övrigt ifall du som läser planerar en Almatyresa. Längs Gogol-gatan, en av stadens bredare huvudgator hittade jag en fin väggmålning av Gogol, denna ukrainsk-ryska författare och dramatiker. Väggmålningar finns för övrigt en hel del av i Almaty.

Jag glömde skriva att vi kvällen innan hann förbi chokladfabriken Rakhats egen lilla affär. Inte för att fabriksförsäljning är billigare än i en vanlig affär men det är roligare. Expeditriser i uniform och lustiga hattar som om det här vore för kanske tre generationer sen. Och förstås, ingen självbetjäning. Allt handlas över disk. Jag fick fungera som tolk. Den största utmaningen var dock växeln.

Mat då? I staden som fram till slutet av 1990-talet var Kazakstans huvudstad finns fortfarande några stycken av det man på ryska kallar stolovaja, jag skulle översätta med kantin. De är populära här. Man tar sin bricka och sen plockar man det man vill ha av sallader, bröd, kakor och tårtor. Varmrätterna säger man till om eller pekar på. Stor eller liten portion. För mig blev det korv och potatis, en koreansk sallad och en öl till middag första dagen. Till lunch dagen efter kyckling i gräddsås med potatismos. Oj vad mycket sås jag fick. Dessa ställen är som sagt populära. Därför att det går snabbt och är billigt. En varm måltid med dryck för 30-50 kronor. Fast varm och varm. Mikrovågsugnar finns som för den behöver.

Sista dagen gick vi däremot på finare restaurang. En kedja som kallas Navat. De har en meny på 72 sidor. För att underlätta både för mig själv och resenärerna erbjöd jag följande: De som vill följer med och äter besjbarmak. Namnet betyder fem fingrar och syftar till sättet rätten traditionellt äts. Föreställ dig lasagneplattor kokat i en mustig köttbuljong som sedan serveras med kött och lök, samt buljongen i en skål vid sidan om. Jag valde två varianter, en med fårkött och en med hästkött. Alla i gruppen följde med. Det ska sägas att buljongen serveras i samma små skålar som det gröna teet som man så ofta får i Centralasien. Den ser dessutom ut som grönt se. Det blev både jag och min lokalguide medveten om när han frågade om jag ville ha påfyllning och direkt började hälla. Te. I min buljong.