En rundresa i Centralasien – dag för dag i bilder

Ankommer Khiva. Tre veckor i Centralasien väntar. Fyra länder. Dock inte Turkmenistan för min del. Visaproblem. Gruppen är där nu. Imorgon ska jag möta dem. 11 resenärer. Då börjar äventyret för min del. Från Khiva till Bukhara, Samarkand och Tashkent. Då är vi färdiga med Uzbekistan. Sen Khujand, Iskanderkul och Dushanbe i Tadzjikistan. Den tidigare huvudstaden Almaty i Kazakstan och slutligen en resa runt Issyk Kul-sjön i Kirgizistan. Men nu Khiva. Idag är måndag 16 april.

Jag går runt i stan. Tar det lungt. Växlar pengar. Äter lagman till middag – en centralasiatisk rätt med hemgjorda nudlar. Jag har ätit bättre. Möter en reseledarkollega. Vi följer varandra sedan länge på Instagram.

 

Det blir tisdag 17 april. Till turkmeniska gränsen. Här är mer folk än tidigare. Turkmener som åker fram och tillbaka. De säljer saker i Uzbekistan. Mikrovågsugnar, elektronik.

11 resenärer, lokalguide, chaufför och jag. Resenärerna har promenerat över gränsen. Alla är här. Vi åker buss till Khiva. Går ut och äter tillsammans. Ser solen gå ner bakom stadsmuren. Lammgrillspett för mig. Promenerar tillsammans i gamla stan.

Onsdag 18 april. Min första heldag tillsammans med gruppen. Vår lokalguide Umid tar oss med runt i stan. Det är fjärde året vi jobbar tillsammans. Fjärde gång jag gör denna resa. Jag känner mig trygg och vet att Umid levererar. Stadsrundtur på förmiddagen. Sen lunch. Eftermiddagen ledig för egna strövtåg. Det brukar uppskattas av resenärerna.

Torsdag 19 april. Transportdag. Khiva – Bukhara. 42 mil. Min app säger att det kommer ta 4 timmar och 42 minuter. Av erfarenhet vet jag att det kommer ta det dubbla. Minst. Plus lunchstopp.

Vi äter fisk till lunch. De har sin egen fisk. Odling. Samt fisk från floden. Amu-Darya. Mitt ute i ingenstans. Kyzyl Kum-öknen. Det betyder röd sand på turkiska.

På eftermiddagen kommer vil till Bukhara. Tar en öl på en uteservering. Äter middag gemensamt på restaurang.

Fredag 20 april är det dags för stadspromenad i Bukhara. Vår lokalguide Umid blir försenad på grund av trafikproblem men det är lugnt. Han sms:ar i förväg. Jag tar gruppen med mig och möter Umid i stan. Så sparar vi lite tid.

Bukhara. Sidenvägen. Sagolikt. Umid ger oss en inblick i stadens tusenåriga historia. Mer än tusen år. Mycket mer. Och några av de arkitektoniska monument vi ser är faktiskt tusen år gamla. Nyfikna barn pratar med en av våra resenärer. Pensionerad engelsklärare för lågstadiet.

Efter lunch har vi ledigt. Vi är några stycken som går på marknaden. Jag köper färska jordgubbar.

Lördag 21 april. Ledig dag. Det är inte bara jag som kan tycka det är skönt med ledig dag. En dag utan färdsträcka. Utan stadspromenad. Utan koranskolor och statyer.

Jag går tillbaka till marknaden. Köper siden. Jag var här även förra året. I år handlar jag dock mer. Mycket mer. Atlas-siden. Siden blandat med bomull. Priserna på den lokala marknaden är något helt annat än i gamla stan. Och då menar jag helt annat.

Söndag 22 april. Transportdag. 27 mil till Samarkand. Fast vägarna är bättre. Vi ankommer Samarkand vid lunchtid.

Det är dock söndag. Mängder av uzbekiska inhemska turister. Så många att vi får trängas vid Ulug Begs observatorium från 1400-talet. Ett av de finaste observatorierna i den islamiska världen. Det var den gång då framstegen gjordes här. När vetenskapen blommade. Långt innan den nådde Europa och vi klev ut ur den mörka medeltiden.

Nu är ett museum byggd kring spillrorna av det gamla observatoriet. Blommor och träd har planterats. Rent och fint. Allt annat än gammalt.

På kvällen bjuder jag resenärerna med på en kvällspromenad. Bekanta oss med stan. Registantorget innan mörkret faller. Någon gemensam middag blir det dock inte. Inte idag.

Måndag 23 april. Det är dags att upptäcka Samarkand. Vi har vår lokalguide Umid. Vår buss tar oss runt. Till skillnad från Khiva och Bukhara där man enkelt går runt i gamla stan är Samarkand lite annorlunda.

Nog är det en stad med fleratusenårig historia. Nog finns arkitektoniska underverk från många århundraden tillbaka. Men Samarkand är även en modern miljonstad. Sovjetiska bostadshus. Moderna byggnader. Parker och låga hus från tsarryska tiden. Marknaden med ett myller av människor. Dock är det måndag. Marknaden har stängt idag. Turistbussar. Bilar som kör snabbt.

Uzbeks with mobiles Shah i Zinda-0499
Möten med människor i Samarkand

Tisdag 24 april. En dag för resenärerna att göra det de vill. Några åker till Shakhrisabz, staden där den store Timur Lenk en gång föddes. Andra väljer att gå på marknaden som idag, tisdag, har öppet. Annars är det trevligt att gå runt i den tsarryska delen av stan. Besöka kyrkan. Ta en öl på en uteservering. Äta glass i solen. Uzbekerna gillar sin glass. Det gör jag med.

Onsdag 25 april. Vi tar morgontåget till Tashkent. Mycket tidigt. Ankommer staden nio på morgonen. Det är länge sedan jag besökte Chorzu-basaren i Uzbekistans huvudstad. Inte sedan 2003. På mina gruppresor hit har det inte passat så. Vi har varit här på dagar när basaren inte haft öppet. Men nu är vi har. Går runt tillsammans. Köper bröd och tittar på folklivet. Hade gärna spenderat några extra timmar här…

Vi har buss bara första halvan av dagen. Åker till parker. Gågata. Operan. Det går en föreställning ikväll. Ballett. Tjajkovskijs Nötknäpparen. Bra biljetter för en billig peng. Vi är ett gäng som går på kvällen.

Torsdag 26 april. Från Tashkent till Khujand. Det innebär en gränsövergång. Tadzjikistan nästa…

Stadsrundtur i Khujand och middag på kvällen. Jag glömmer min kamera på hotellrummet. Tar några enstaka bilder med mobilen inne på marknaden. Det är en fin marknad. Mycket färger.

På kvällen äter vi på en uteservering. Ett ställe där jag alltid går när jag är i Khujand. Det vill säga en gång om året de senaste fyra åren. Jag väljer grillspätt med sallad. Köttet är något segt.

Fredag 27 april. Jag förvarnar mina resenärer om at det kommer bli en lång dag. Klockan 08:00 lämnar vi hotellet och klockan 21:30 befinner vi oss i receptionen på Sheraton i Dushanbe.

Då har vi rest ungefär 35 mil på vägar av mycket varierande standard. Vi har ätit soppa och ännu mer grillspätt. Några har handlat knivar hos smederna i Istaravshan. Vi har druckit te tillsammans med indier och pakistanier vid insjön Iskanderkul. Turister och studenter.

90 minuter gick bort på grund av en punktering.

Lördag 28 april. Vi är i Dushanbe, huvudstaden i Tadzjikistan. En stad som förändras. Bort med det gamla. Det ska se nytt och fint ut. Frågan är bara vad som är fint.

Vi besöker det antika Hissar-komplexet utanför stan. Det tar en timme att åka dit. En timme där. Sen en timme tillbaka.

Vi promenerar runt i stan. Park, flaggstång, huvudgata. Parker är liksom obligatoriskt. Fast de är sällan mysiga. I den här delen av världen alltså. Här är parker monumentala. Fulla av statyer. Historiska hjältar. Nationsbyggande kallas det.

Runt parkerna finns viktiga hus. Det vara parlament, nationalmuseum, nationalbibliotek.

Fritid till lunch och shopping. Museumbesök för de som vill. Tillsammans med en resenär går jag i operan på kvällen. Törnrosa.

Söndag 29 april. Sovmorgon. Sen flyger vi Air Astana till Almaty. Den gamla huvudstaden i Kazakstan är vårt mål för dagen. Resans fjärde land. För min del det tredje.

Svetlana möter oss på flygplatsen. Jag har jobbat med henne förut. Kanske den mest kunniga guide jag någonsin haft.

Solen skiner. En kort stadsvandring. Kyrkan renoveras. Sen äter jag middag tillsammans med några av mina resenärer på en kinesisk restaurang. Maten god, servicen sådär, som det ofta är i Kazakhstan.

Måndag 30 april. Lax. Jag saknar laxen vid frukosten. De har brukat ha det förut på hotell Kazzhol. Jag frågar. Den har tagits bort. Den blev kanske för dyr? Annars är frukosten utmärkt.

Vi har buss fram till klockan 15. Dock behöver vi den bara fram till lunch. Vi kör en runda i stan. Svetlana berättar. Mikrofonen funkar sådär. Gör några stopp. Sen åker vi upp mot Medeo, skridskostadion där alla världsrekord sattes på 1970-talet. Goda minnen för många. Själv har jag minnen om vodka och karaoke en augustikväll år 2003. Jag sjöng The Rose av Bette Midler. En tidigare bar-anställd kom in och försökte riva ner baren. Troligtvis inte på grund av mig…

Ett par resenärer stannar kvar vid Medeo. Därifrån kan man ta linbana till skidorten Shymbulak. Där uppe är utsikten magnifik. Dock gäller det att prioritera. Antigen utsikt eller stan. De flesta väljer att följa med tillbaka.

Tisdag 1 maj. Helgdag. Transportdag. Från Almaty till kirgiziska gränsen. Det tar sina timmar. Moln. Blåsigt. Därifrån vidare nästan helt in till Bishkek. Sen mot insjön Issyk Kul och ner till södra delen och den lilla orten Bokonbaevo. Så ser dagens schema ut. 40 mil kanske. Drygt.

Vi säger hejdå till Svetlana. Vår kirgiziska guide Ajperi möter oss vid gränsen. Kirgizistan. Resans sista land. Det femte landet i Centralasien.

Vi växlar pengar. Lika bra att göra det på en gång. Lunch. Lagman, samma nudelrätt som jag åt första dagen i Khiva i Uzbekistan. Men ändå inte. Här, i Kirgizistan, är det lite hetta i maten. Paprika. Chili. Det smakar helt enkelt mer.

I natt ska vi sova i jurtor. Kirgisiernas så väl som andra centralasiatiska folkslags traditionella runda filttält. Vi hinner ett besök hos Talgar innan. Han är en av örnjägarna. Att jaga med örnar är sport i Kirgizistan.

Onsdag 2 maj. Några sover bra i jurta. Andra inte. Själv sover jag rätt skönt. Madrass på golvet. Kallt i rummet. Tjocka filtar. Täcken.

Frukost klockan 07:30. När man övernattar såhär behöver man liksom inte sovmorgon. Tycker jag. Man vaknar tidigt ändå. Även om det blev både vodka och kirgizisk brandy kvällen innan.

Vi ska titta på hästspel. Bushkazi. Som fotboll, fast man sitter på häst och bollen är en död get. Tur att geten är död innan. Och att man äter köttet efteråt. Jag tänker på hur mört det måste bli…

Idag har vi picknick-lunch. Djeti Oguz heter dalen där vi lägger ut filtar och öppnar konservburkar med makrill, skär bröd i bitar, korv, bananer, yogurt… Djeti Oguz betyder sju oxar. Det är namnen på en fjällformation här. Och på landsbyn som tagit namn efter den.

Vi promenerar sen. Utsikten är unik.

Efteråt fortsätter vi mot Karakol. Här ska vi sova på gästhus. Guesthouse. Några resenärer är lite oroliga på grund av standarden. Jag kan lugna dem. Guesthouset är mer som ett bättre hotell. Fast innan check-in besöker vi kyrkan. Går runt på stan, tittar i affärer. Jag hinner förbi en antikaffär. Köper nytt, det vill säga gammalt sovjetiskt skinnfodral till min kamera.

Torsdag 3 maj. Resans sista heldag. 40 mil till Bishkek. Drygt. Vi lämnar Karakol, staden på östra sidan av insjön Issyk Kul. Besöker muséet till den ryska upptäcktsresande Przhevalskij. Det har renoverats sen jag var där förra gången. Inte till det bättre.

Stannar vid en landsby. Vi tar en promenad. Tittar på de små trähusen. Dess trädgårdar med blommande fruktträd. Det är den tiden på året nu.

Ankommer Bishkek lagom för en eftermiddagspromenad. Kirgizistans huvudstad kan man göra snabbt om man vill. Fifty shades of grey som en resenär en gång kallade staden. Till viss grad stämmer det. Sovjetarkitektur. Men även grått har sina nyanser. Jag gillar Bishkek.

På kvällen äter vi avskedsmiddag. Grillspett som vanligt skulle jag säga. Men jag gillar grillspett. Dessutom är det andra rätter också. Kvinnorna får öl med sugrör. Männen utan. Lokalguiden fattar inte varför vi skrattar.

Farewell dinner Bishkek-6204
Avskedsmiddag

Fredag 4 maj. Frukost. En av gästerna åkte redan under natten. Han skulle hinna med ett tidigare plan. De andra åker på morgonen. 07:30 ska alla vara utcheckade och klara. Man blir duktig på tider på en resa som det här.

Vi säger hejdå till varandra. Resenärerna åker hem. Jag åker till Ryssland. En resa är över för den här gången. Lite vemodigt. Fast så är det alltid. Man lär känna nya människor. Och när man väl gjort det, ja då skiljs man åt. Till Centralasien lär jag dock komma tillbaka.

 

Denna resa gjordes våren 2018. Den arrangerades av Världens Resor och jag var färdledare. Ifall du tycker resan ser spännande ut kan du kolla hela programmet här

Taggad med: