Fem böcker som ger mig lust att resa

”Den arabiska delen kallas för kasbah. Man kommer in i den underifrån, längs dussintals breda stentrappor. Men problemet er inte trapporna, det är den allt tydligare främlingskänslan som växer ju längre upp i gränderna i kasbahn man kommer. Ska vi förresten titta in i skrymslena, gå in där?”

Jag låter citatet från sida 232 i boken På resa med Herodotos sluta så. Det är den polska journalisten och korrespondenten Ryszard Kapuscinski som reser. Men var är han? Och vart är han på väg?

Jag vet förstås svaret och jag återkommer. Men jag gillar hans språk. Hur Kapuscinski drar med mig in i berättelsen. Lockar mig vidare, upp stentrappor och gränder där bara människor och åsnor får plats. Dit solen inte når. Där tygbaldakiner hänger mellan de vitkalkade husen och skapar en ännu mer innestängd känsla.

Det var år 1965 som Kapuscinski besökte Alger, huvudstaden det Algeriet som då varit självständigt från Frankrike i tre år. 2014 besökte jag landet. Efter att ha läst Kapuscinski vandrade jag också runt i kasbahn. Lät mig gå vilse, utan karta, upp och ner för stentrappsgatorna. Jag var glad för mina bekväma skor!

På resa med Herodotos” är en tillbakablick på Kapuscinskis många Asien- och Afrikaresor. Hans förebild som resande reporter var den grekiska resenären, historieskrivningens fader, Herodotos, som levde för 2500 år sedan. Kapuscinskis resor speglas mot Herodotos. Tillsammans med Addnature presenterar jag här fem böcker som ger reslust. Åtminstone var det det de gav mig!

Kasbahn, alltså gamla stan, de arabiska kvarteren i Alger. Foto: Johnny Friskilä

Vissa böcker läser jag innan en resa. Andra böcker efter, till exempel Erika Fatlands Sovjetistan som kom ut på norska 2014 och på svenska tre år senare.  Här berättar hon om både Aralsjön och den brinnande Dervaza-kratern, även kallat dörren till helvetet. I Sovjetistan får läsaren inblick i de fem tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien, de nu självständiga länderna Turkmenistan, Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan.

Jag minns hur jag frös. I öknen är nätterna kyliga, men heller det än att ställa tältet för nära elden. Syntetisk tältduk och gnistor från brinnande metangas är nog ingen bra kombination. Jag låg där vaken inuti sovsäcken. Önskade att jag haft med bättre ullunderställ. Eller en bättre sovsäck, ett bättre tält. Nåja. Det blev så småningom morgon. Värmen i kroppen kom tillbaka när jag gick mot kratern en sista gång. Det här är inget citat, utan min upplevelse.

I Sovjetistan berättar Fatland anekdoter, faktakunskap och ger läsaren sina upplevelser från Centralasien. En lättläst blandning av skönlitteratur, facklitteratur och reseguide. För den som planerar en rundresa i regionen kan boken läsas från perm till perm. Men den är också uppdelad efter land, vilket gör det enkelt för den som söker läsning om till exempel bara Uzbekistan. Erika Fatland har även gett ut senare böcker, i liknande format, där hon tar för sig Rysslands grannländer och Himalaya. De har jag ännu inte läst men de står på min lista!

Några av mina resenärer vid Dervaza-kratern i Karakumöknen i Turkmenistan. Foto: Johnny Friskilä

Alkemisten av Paulo Coelho är en bok som ofta hamnar på topplistor över böcker som ger reslust. En ung herde från Andalusien ger sig ut i världen för att hitta en skatt. Han tar sig med båt över till Tanger, och trots att han bara är två timmar hemifrån befinner han sig i en annan värld.

Å ena sidan är Alkemisten en geografisk resa, och trots att jag aldrig varit i Tanger känner jag igen mig i beskrivningarna av den sorts stadsmiljö som finns i norra Afrika. Å andra sidan är Coelhos bok en inre resa, en resa längs vägen mot drömmarnas uppfyllelse. Kanske finns där en sensmoral, kanske finns där flera. Boken är jämförelsevis kort. Min pocketutgåva är på 189 sidor och kan läsas på en dag, vilket inte är fallet med Fatland och Kapuscinski. Alkemisten är också en bok jag vill läsa en andra gång, och kanske en tredje. Den är full av symbolik och referenser. Lager på lager som jag inte upptäcker vid första läsningen. Kanske heller inte vid tredje.

Från boken ”Blå berg – Grön mat – Orange vin” av Anastasia Lundqvist och Charlotte Pruth

Jag tycker mig se en ny sorts reselitteratur. Mellan tjocka pärmar, där fotona är nästan lika viktiga som texten, och där texten kan delas in i två. Dels berättelsen som ger mig lust och nyfikenhet, och dels recepten. Jag pratar nämligen om kokboken. Anastasia Lundqvists bok, Blå berg – Grön mat – Orange vin, med recept och berättelser från Georgien är just en sådan.

Det här är ingen bok att ta med på resan. Den är för stor och tjock för det. Men det är boken för armchair traveling. Boken att sätta sig ner med, i lugn och ro, att bli hungrig av men även få vandringslust. Själv har jag varit kanske 10 gånger i Georgien. Men jag vill tillbaka, för även om landet är litet känns det stort. Det beror på den storslagna naturen, bergen, dalarna, de smala vägarna, vandringarna. Jag har nämnt skor förut. I Georgien gäller det att ha de rätta. Jag vill vandra i Svaneti. Eller det ännu mer svåråtkomliga Tusheti. Äta den lokala osten, smaka honung och grillat kött.

Lundqvist ger insikt i en matkultur och ett land som länge varit rätt okänt för oss i Sverige. De senaste åren har Georgien allt oftare nämnts i media. Det har oftare hamnat på kartan. Jag som varit reseledare i landet har sett den ökade efterfrågan.

En promenad längs den gyllne stranden, Karpaz-halvön, norra Cypern. Foto: Johnny Friskilä

Den femte och sista boken jag vill rekommendera läste jag innan ett jobbuppdrag. Jag skulle vara reseledare för en kultur- och historieresa på norra Cypern och sökte därför litteratur. Det är dock inte allt som finns på svenska, och den här boken är på engelska: A traveller´s history of Cyprus av Timothy Boatswain.

Boken ingår i en större serie, A traveller´s history of…, och sen finns det många länder att välja mellan. Konceptet är enkelt. En historisk, kronologisk berättelse om ett land eller en region jag som resenär och turist tänker åka till. Eller helt enkelt är nyfiken på.

Cypern är charterturisternas ö. Å ena sidan. Sen finns det allt det där andra. Landsbyarna i Troodosbergen, Karpaz-halvöns nationalpark, stadsvandring i huvudstaden Nicosia, den enda delade huvudstad som finns kvar efter Berlinmurens fall. Som turist besöker jag båda delarna. Gata upp och gata ner, på både den turkiska och grekiska sidan. Till det behövs också goda skor. Men varför är stan egentligen delad? Boken ger svar på både det, och på mycket annat.

Vilken bok har gett dig mest reslust? Kommentera gärna! Jag är nyfiken!

Detta inlägg är ett samarbete med Addnature, ett företag som säljer utrustning för friluftsliv och som vill att vi alla ska spendera mer tid utomhus. Det innebär att jag får pengar för att publicera detta inlägg på min blogg. Texten är förstås min egen, bilderna mina och val av böcker uteslutande mitt.