Aralsjön tur retur

Så är jag tillbaka. Eller snarare vi. Tre resebloggare tillsammans, till ett område som var nytt för oss alla. Aralsjön. Det som finns kvar av den.

Katarina fotograferar ett av skeppen. För två generationer sen var det här havsbotten. Nu är det semiöken. En människoskapt naturkatastof. Allt för att få vatten till bomull.

Vi besöker ett museum. Äter sen gott. Beshparmak heter det om jag minns rätt. Pasta med kött och potatis. Soppa. Sallad. Te. Det är mycket sådant i Uzbekistan. Soppa, sallader, te.

Längs vägen lever sköldpaddor. Växer vilda små tulpaner som doftar. Vi kör först på gammal havsbotten. Sen uppför berget. Utsikt över raviner och det som en gång var hav.

Om kvällen äter vi middag och sover i jurtor. Traditionella för nomadbefolkningen. Uzbeker var inte nomader, men det var karakalpakerna. Svarthattfolket. Karakalpakstan är deras land, autonom republik i dagens västra Uzbekistan. Det är här vi är. Skålar och sjunger snappsvisor för ryska och italienska turister som också hittat hit.

Det blir morgon. En hund har bråkat under natten. Upp till soluppgång. Över Aralsjön. Det lilla som finns kvar. Inte sova nu…

Frukost och avfärd. Besöka Sidenvägens många ruiner. Och då menar jag ruiner på riktigt. Vidare. Det är Viktor som kör. En rysk man med ukrainskt efternamn. Föddes här av föräldrar som kom hit på 1940-talet. En solid man. Här tillsammans med den lokala fiskaren Tolik. På vissa ställen finns fisk kvar.

Utsikt. Vi bara sitter. Tittar. Njuter. Lyssnar på fåglarna. Det finns liv här. En liten oas mitt i öknen. En klische, fast på riktigt.

Åker förbi kameler och får. Gaskraftverk och damm. Törstig och eländiga toalett. Fisk till lunch.

Nu har jag precis duschat. På hotellet här i Nukus. Imorgon Tashkent. Nu blir det snart middag. Mer om Aralsjön sen.

Taggad med: