Ett år har gått sedan jag var på jobb

I början på mars 2020 sa jag tack, hejdå och på återseende till den grupp svenska resenärer som under tre veckor varit med mig på rundresa i Malaysia. Tänk om jag då hade vetat det jag vet nu. Att denna resa skulle bli mitt allra sista reseledaruppdrag i en oöverskådlig framtid. För i veckorna som följde började avbokningarna komma.

Min blogg blir som en dagbok. Kanske inte lika komplett. Utan sådant jag inte vill dela. Men jag får en inblick i hur jag tänkte då. Hur osäkerheten dominerade. Hur delar av mitt liv klipptes bort. Klipptes av, som om det hang i tunna trådar, vilket det tydligen också gjorde. Så är det nog för många.

Jag funderade en månad ungefär. Sökte mig in på kompletterande pedagogisk utbildning, 1,5 år. Det var det smartaste jag gjorde under 2020. Jag kom nämligen in, och sen har det funnits både mål och mening. Det gäller kanske att tänka snabbt. Att sätta sig ner, kolla genom alternativen, och sen bara göra. Nu, ett år efter mitt senaste jobb är jag nästan halvvägs in i utbildningen. Som dessutom känns rätt.

Om jag för pensionerade lärare på en rysk flodkryssning kan hålla föredrag om kaviarens historia eller svensk-ryska relationer genom 1000 år, kan jag även prata om mat och statsbildningar med 15-åringar. Inte för att generalisera men pensionerade lärare gillar gruppresor.

I januari 2022 blir jag klar. Om allt går enligt planen. Jag hör att det kommer finnas tillräckligt med jobb. Jag hoppas det. Utan att jag måste flytta långt bort. Redan nu till våren ska jag börja hålla ögonen öppna. Historielärare i högstadiet eller gymnasiet, här kommer jag! Men kanske resorna är i gång igen? Jag satsar dock på en gäng 15-åringar i Stockholmsförort. Annars får det bli pensionerade lärare på rundresa i Malaysia!

Taggad med: