Klockan är fyra på morgonen. Jag har precis ankommit Turkmenistan. Det är andra resan hit. Upplysta guldkupoler glimmar och blänker. Jag öppen dörren till min balkong. Grand Turkmen Hotel. En minut, kanske två står jag där. Låter ögonen vandra. Temperaturen är behaglig. Vad tyst det är! Det är sällan jag har en sådan utsikt. Från min egen balkong. Presidentpalatset. Om några timmar är det frukost. Bäst att gå och lägga sig.

Möten med människor. Det kanske allra roligaste med Turkmenistan. Med hela Centralasien. Leenden, färgerna i kvinnornas kläder. För männen är det dock mörkare klädsel som gäller. Som överallt. Vår lokalguide försöker förtvivlat berätta om Sultan Tekesh-mausoleet. Det som står i bakgrunden här i de arkeologiska utgrävningarna vid Konya Urgench. Namn och årtal. För min grupp är mötena med människor hundra gånger trevligare.

Landsbyn Yerbent ligger ungefär halvvägs mellan Turkmenistan huvudstad Ashgabat och Dervaza (se nästa bild). Fast landsby? Snarare ökenby då den stora Karakum-öknen breder ut sig här. Här finns en affär där man kan köpa sina förnödenheter ifall man ska på ökensafari, och här finns en ”hemma-hos-restaurang”, och på bilden här är sonen till värdinnan. Han vill gärna visa mig kossorna i bakgrunden. Vi käkade nationalrätten plov.

Darvasa-kratern. Dörren till Helvetet kallas den också, fast kanske mer som varumärke, ett sätt att locka hit besökare. Turkmenistan har av olika anledningar ingen jättestor turistindustri. Men många av de som kommer hit besöker just den brinnande kratern vid Darvasa. Man kan kanske tro att det här är någon vulkan eller annat geologiskt mysterium? Det är det inte. Eller i och för sig. Ett hål efter att man på 1970-talet borrade efter gas. Gas hittade man, men marken kollapsade. Sen började det brinna, och än idag brinner det. Jag har tidigare skrivit mer om Darvaza, Dörren till Helvetet.

Det är är varken soluppgång eller solnedgång. Det är sent på kvällen. Läggdags. Mycket varmt om man är nära Darvaza-kratern. Därför gäller det att ha sin telt-camp en bit bort. Dit varma vindar inte når, men där man i mörkret fortfarande ser ljuset från den brinnande kratern. Och visst, i tältet blev det faktiskt lite väl kyligt.

Turkmenistan var även det en del av Sidenvägen. Kamelen var transportdjuret. Stora karavaner som gick mellan Kina och Europa, och som gjorde många stopp längs vägen. Idag finns inte så många kameler kvar, men några finns. De används mest för köttproduktion.

Leninstatyn i Ashgabat. Den sägs vara den äldsta Leninstaty som finns kvar i Centralasien. Om det stämmer eller inte, vågar jag inte säga. Särskild stor är den heller inte, men det som imponerar är sockeln. Kakel med mönster som turkmeniska mattor. Annars finns inte mycket kvar från den tiden som Turkmenistan var en del av Sovjetunionen. Några sovjetiska mosaiker här och var. Bostadshus i förorterna. Och sen denna ena Lenin.

Kutlug Timur-minareten i Konya Urgench. Med sina 60 meter sägs den vara den högsta i Centralasien. Det kan nog stämma. Jag har faktiskt inte sett någon större, och jag har rest här ganska mycket. Turkost kakel. Ursprungligen på 1000-talet. Återuppbyggd på 1300-talet. Fast det är gammalt ändå. Tillräckligt. Några enstaka turister åskådar denna nästan-ruin som nu står på UNESCOs världsarvslista. Några lokala ortsbor kommer hit. Söndagsutflykt. Samt för att be till de heliga män som ligger i mausoleerna intill.

Ashgabat, Turkmenistan huvudstad. Här finns marmor och monumenter så det räcker. Samt guld. Vår buss stannar vid neutralitetsbågen. Där uppe, på den 95 meter höga bågstrukturen, står Turkmenbashi. Landsfadern för det moderna Turkmenistan, landets första president, som staty, täckt av 12 kilo guld. Rent, säger lokalguiden. Förut stod statyn mer centralt i stan. Roterade medsols. För några år sedan flyttades han lite längre bort. Och han har slutat rotera. Sedan 2006 finns en ny ledare.

På centralmarknaden, eller Den ryska marknaden i Ashgabat centrum, säljer de kaviar. Det står i och för sig rysk kaviar på burken som kostade drygt 80 kronor, men den är gjort här i Turkmenistan. Det är oavsett rom från samma fisk, stören, som finns just här, i Kaspiska havet, som Turkmenistan har sin del av. Turkmenistan är det billigaste land för den som vill avnjuta sådan lyx. Export är dock inte tillåtet. Kaviaren säljs i begränsad och kontrollerad mängd. Det gäller att äta medan man kan.