På dörren hänger en enkel skylt som säger öppet varje dag mellan 08:00 och 19:00. Tillsammans med mina två kollegor har vi hittat hit. Det var jag som insisterade.

Kyrkan San Teodoro skulle nämligen innehålla några fresker som blant annat föreställer en karta över Pavia. Staden Pavia på 1500-talet. Jag gillar fresker…

Från utsidan ser kyrkan, eller basilikan eller chiesa som det kallas på italienska, inte så jättespännande ut. Typ en kyrka som det vore lätt att bara gå förbi efter att ha tittat upp mot fasaden. Insett att man i de trånga medeltidsgränderna är för nära för att få en riktigt bra bild. Om man inte har en supervidvinkel på sin kamera förstås, och det har man ju inte.

Rött tegel. Det finns för övrigt mycket av det i och omkring Pavia.

När vi gått in i kyrkan, och ögonen efter några sekunder blivit vana det dunkla ljuset som kommer in genom de små fönstren högt där uppe, börjar vi titta oss runt. Förutom ljusstrimmorna där kan man se varje dammkorn, inte att de är särskilt många men ändå, slår det mig att vi är alldeles ensamma.

Inte en människa.

Inga turister.

Inga lokalbon.

Ingen guide som pratar med halvhög röst i något hörn om ett helgon. Det är tyst och vi är själva. Det slår mig att det är så här jag vill ha det. Tystnad och tunna strimmor av ljus där enstaka små partiklar av damm svävar förbi.

Stämning är ordet.

Stämningsfullt.

Det som jag så ofta saknar när man vallas fram och tillbaka för att titta på helgon, Jesus och guds moder själv.

När man ska lyssna om berättelser om prester, arkitekter, målare och mirakler. Jag tröttnar så alltför fort på sådant. Jag vill läsa mig till det jag ska veta. Och annars ha det tyst…

Ganska snabbt hittar jag den fresk som jag är här för att se. I snart 500 år har kartan över Pavia funnits där. Bernardino Lanzani het den lokala målaren, konstnären, och år 1522 blev han klar. Eller började. Tidsangivelserna är lite oklara. Kartan är dock klar som dagen. Staden Pavia, med San Teodoro själv i framgrunden. Han var Pavias biskop på 700-talet och numera stadens skyddspatron som även skyddar fiskarmännen i floden Ticino, den som rinner genom stan. Jag känner igen mig på kartan. Bron över floden, och staden i bakgrunden, med tornen som är så karakteristiska för just Pavia.

Jag fortsätter att gå runt. Observera. Studera. Sätter mig ner. Är tyst.

En trappa leder ner till kryptan, men det är väl mörkt där.

Jag kommer upp igen. Tar några bilder.

Min danska kollega ropar på mig.

Han har fått låna min telefon med internet, och läser att år 1998 pågick ett renoveringsarbete. Man upptäckte ett golv under det nuvarande. Dagens kyrka är nämligen en romansk struktur från 1100-talet. Men min känsla med gudshus säger att det ofta är platsen som kyrkan byggs på som är helig, snarare än kyrkan själv. Gudshus byggs på gudshus, och där den äldsta kyrka stod har det ofta stått ett annat tempel innan, från samma, eller en helt annan religion.

Hur som helst, där San Teodoro från 1100-talet idag står, stod sen 700-talet en kyrka dedikerat till Sankt Agnes. Om det är dessa mosaikgolv som kom för dagen 1998, eller om det jag nu ser är ännu äldre vågar jag inte svara på. Det är fascinerande ändå. Historien. Lager på lager… Under golvet.

Hur lång tid vi spenderar i San Teodoro vågar jag inte säga. 20 minuter. 30? Det börjar oavsett att bli dags att gå vidare.

Solen är lägre på horisonten och dess strålar kommer inte längre in genom de små fönster. Klockan närmar sig oavsett snart sju. Stängningsdags. Kyrkan San Teodoro öppnar igen nästa morgon. För den som känner det är stämningsdags.

 

Besöket i San Teodoro kyrka i Pavia gjordes under en resa som genomfördes 26-30 april 2019. Det var en pressresa arrangerat av Pavias handelskammare i samarbete med Italienska handelskammaren i Sverige.