Certosa di Pavia. Ett kloster som ligger utanför staden där jag nu befinner mig nu.

Det är lite besynnerligt med guider, mitt eget yrke alltså. Typ. Det pågår ett lopp. Maraton ungefär. Idrottskvinnorna och männen har vart sitt nummer på bröstet. Jag frågar vår kära lokalguide om det är något särskilt som händer.

– Ja, det är ett lopp.

– Jo, men vad för lopp?

– Ett organiserat lopp.

Var min fråga dum?

Sen tittar vi klostret där det är fotoförbud. Det vill säga om man inte har tillstånd. Och det har vi inte. 12 journalister och skribenter som kanske kan göra en berättelse om ett unikt klosterkomplex, men där vi inte får ta bilder till våra eventuella alster. Ja det försvårar ju onekligen…

Dock är det lite sådär med lagar och regler i Italien. Åtminstonde fotograferar de italienska besökarna för fullt med sina mobilkameror, så då gör väl jag också det. Utan arga miner, men visst känner man sig lite småkriminell?

Det var btw i detta klosterkomplex som man år 1946 under några månader gömde Mussolinis lik. Den italienska fascistledaren avrättades just denna dag, 28 april 1945, inte jättemånga mil härifrån. Sen grävde man ner honom, men sen upp igen, och då gömde han här. Mer om just detta kan dock guiden inte berätta.

Efter klosterbesök väntar lunch. Kokt oxtunga. Risotto med gorgonzola och lakrits. Glass med parmesan och aubergine. Just det, glass!

Lunchen tar dock tid och medan vår guide är trevlig och glad och oerhört kunnig när det gäller 1600-talsnamn och årtal generellt, så saknar han fullständigt autoritet. Hans klocka går på någon egen tid, och några tider att förhålla oss till förutom det som står på programmet har vi egentligen inte. Särskilt problematiskt blir det när ens guide inte förhåller sig till tiden på programmet. Fast det är kanske ett problem enbart för nordeuropeer? Just nu hade vi nog behövt en liten Mussolini.

Därför, en försenad och förkortat stadsvandring i själva Pavia. Lite synd förstås, för Pavia är absolut sevärt. En lugn stad som inte har något större turistflöde. Där restaurangerna inte kör på billiga turistmenyer, och där både asiatiska, amerikanska och europeiska gruppresenärer lyser med sin frånvaro. Jag gillar särskilt Basilica of San Michele Maggiore från 1100-talet. Om den skulle jag kunnat skriva en hel uppsats.

Vi skyndar oss genom de andra kyrkorna, det berömda universitetet och stadsborgen som vi ser från utsidan. Klockan är helt enkelt för mycket.

På kvällen besöker vi en utstänning för lokalt hantverk. Vi äter risotto till middag.

Denna lilla rundresa i Pavia-regionen är gjort i samarbete med Italienska handelskammaren i Sverige och Pavias lokala motsvarighet. All text och alla foton är mina egna.