En reseledares dagbok – 13 april 2017

Idag skulle det ha börjat. Rundresan i Centralasien. Fem länder på tre veckor. Tredje året i rad. Riktigt så blev det dock inte, utan istället är jag hemma. Sover någon timme extra. Tvättar kläder. Lämnar deklarationen, käkar torkad fisk och dricker öl. För vad hände? Jo…, färdledaren fick inte visum.

Det har sig nämligen så att det finns anledningar till varför Centralasien inte ligger på Svenssons topplista för charterdestinationer. Regionen är lite svåråtkomlig. Det var förresten en underdrift. Tills för ett par år sedan behövdes det visum till hela fyra av de fem centralasiatiska länder som en gång var republiker i det dåvarande Sovjetunionen.

astana-tower-bayterek
Till Kazakstan behöver svenska medborgare numera inte visum. Foto: Johnny Friskilä

Sen kom självständigheten. Kirgizistan har sedan dryga tio år inte krävt turistvisum av besökare som önskar färdas i och betrakta landets vackra natur. Kazakstan som till hösten håller världsutställning i sin nya huvudstad, Astana blev nyligen visumfritt. Tadzjikistan har infört e-visum och gjorde det enklare att besöka landet. Kvar i det gamla visumträsket är Uzbekistan och Turkmenistan, och det var turkmenerna som för min del satte foten ned.

Jag fick lite haksläpp för att använda tabloidspråk. Läste meningarna ett par gånger, har ett ”icke” hamnat fel? Två nej blir väl ett ja? Men nej. Två gånger har jag besökt Turkmenistan. Tredje gången stopp.

DSCF1556
Utsikten från min balkong i Ashgabat, 2016. Foto: Johnny Friskilä

Att ta reda på varför en sak. Länder brukar dock inte säga varför en person inte får visum. De säger helt enkelt bara nej, och för mig var det nej för första gång. Visst, jag höll på att göra bort mig när jag skulle söka visum till USA, men nu var det inte mitt tillklantande som spelade avgörande roll. Det viktiga i en sådan situation blir dock: hur gör vi nu?

Lösningen: Jag får ett par dagar extra hemma i Sverige, och som sagt, att tvätta kläder är aldrig fel. Sen får jag sätta mig på planet till huvudstaden i det andra landet som fortfarande kräver visum på gammalt sätt, Uzbekistan. Väl i huvudstaden Tasjkent kommer jag få äran att åka inrikesflyg med flygbolaget Uzbek Havo Yollari till den inte så alltför stora staden Urgench. Därifrån med buss till turkmenska gränsen, för att sen äntligen stå där och välkomna resenärerna. De har förhoppningsvis haft några alldeles utmärkta första dagar på sin resa och klarat sig bra utan mig.

DSCF1645
Gatubild från Ashgabat, Turkmenistan

 

Så vad hände egentligen? Varför fick jag inte visum? Det kan jag tyvärr inte svara på och själv har jag inte haft så många att fråga. Alla svar skulle bli spekulationer eftersom ett visum eller inresetillstånd inte bestäms av någon ambassad här i Europa utan av folk på plats i Turkmenistan. Själva visumet får man nämligen när man landar på flygplatsen i landets huvudstad, Ashgabat och man måste ha en inbjudan innan. Det var den jag inte fick.

Nästa år, om nu världen består till dess, kommer en ny chans. Kanske får jag snygga till mig lite extra på passbilden som lämnas in med visumansökan. Eller så är jag färdledare på en helt annan resa som inte kräver ett så svåråtkomligt visum. Turkmenistan har jag ju faktiskt redan sett. Dock är ju Centralasien skoj som turist. Turkmenistan inkluderat. Imorgon sover jag lite extra.

Taggad med: