Planera eller inte planera

Vi är upptagna människor, eller hur? Antigen vi är på jobb eller har ledigt, så håller vi alltid på med något. Vi ska göra så mycket hela tiden. Eller är det bara jag? Jag som antecknar allt som måste hinnas med. Hinner jag inte idag så måste jag åtminstone hinna med imorgon.

Vissa saker är viktigare att hinna än andra. Till exempel momsdeklarationen. Den ska vara inne om några dagar. Prio ett. För idag. Eller nja, imorgon. Andra saker är inte lika viktiga. Till exempel att planera en resa.

Eller jo, för mig som färdledare är det viktigt att planera mina jobbresor. I mars ska jag resa runt i Georgien som färdledare för Albatros nya resa Gästfria Georgien. Det behöver planeras, trots att jag känner Georgien rätt väl. Jobbresor blir prio ett. Prio två blir privatresorna. Timglaset har snart runnit ut. På onsdag sitter jag på ett plan till Kuala Lumpur. Torsdag kommer jag anlända, men vad händer sen?

Svaret på den frågan är i skrivande stund –ingen aning! Av allt som skulle planeras, fixas och ordnas, har jag knappast gjort något alls. Jag vet inte vart jag ska bo. Inte ens första natten. Jag vet inte hur många nätter jag kommer spendera i stan eller vad jag tänker se. Det enda jag vet är att två veckor senare ska jag sitta på ett annat plan hemåt. Det kommer gå från Bangkok. Någonstans under de där två veckor får jag ta mig från ena huvudstaden till andra, men om någon frågar när och hur, så vet jag inte.

Låter det stressigt att inte veta? Kanske. Eller är det snarare en befrielse att inte ha svar? Att inte måste veta.

Jag tänker tillbaka till mina första resor själv på slutet av 90- och början på 00-talet. Inte bokade jag boende i förväg då? Jag ankom Kuta Beach på Bali med ryggsäck på ryggen. Betalade en unge några kronor och sen sprang han från hotell till hotell tills han hittat ett rum inom lagom prisklass. Eller som när jag tågluffade i Ryssland. Ankom stationen, klev av tåget, även då samma ryggsäck. Sen var det bara att fråga de tanter som fanns där om boende. De hyrde ut både rum och lägenheter, sina egna och sina grannars. Med en bit kartong i händerna och tuschpenna förmedlade de sitt budskap och jag blev inneboende i både armeniska och judisk-turkmeniska familjer med hundar, katter, kycklingar och storproduktion av fruktvin.

Nu sitter jag här och sekunderna tickar. Jag känner nästan lite dåligt samvete över att jag inte gjort mer inför den kommande resan. Men bara nästan… Jag skrev i somras en söndagskrönika om den konstanta efterhalkningen. Det blev en av mina mest lästa krönikor. Kanske känner jag fortfarande en efterhalkning. Men mest av allt känner jag att jag inte bryr mig längre om jag halkar lite efter. Planera eller inte planera. Det är inte alltid det spelar så stor roll. Jag kommer nog få det rätt bra ändå.

 

 

Taggad med: