Ibland vill man explodera. Det är bara det att det sällan hjälper. Som till exempel när man ska iväg tidigt om morgonen, frågar hotellet kvällen innan om de kan fixa en tidig frukost och svaret blir ett bestämt nej. Är frukost klockan 7 verkligen så tidigt? På vissa hotell, tydligen ja.

Alltså får vi äta frukost klockan 07:30. Avfärd en timme senare. Att stressa med morgonrutinerna är sällan populärt. Då förskjuter jag heller vårt program. Det är söndag morgon och vi lämnar Gudauri och åker tillbaka söderut. Gör ett stopp vid i Ananuri och tittar på fortet och kyrkan innan vi fortsätter till Gori.

Gori är känd för en sak, och en sak bara. Det är Josef Djugashvilis födelseort. Mannen som nog är mer känd under namnet Stalin. Det var nämligen här i Gori att han föddes, 100 år innan mig, typ ungefär.

Det är Olga som visar oss runt. Hon frågar mig om min ryska. De brukar göra det, tanterna som har ryska som modersmål och inte riktigt fattar varför en utlänning pratar deras språk.

Olga berättar om familj och bankrån, om skola och deportationer. Hon visar presenter som Stalin fick till sin 70-årsdag från olika håll och kanter i denna värld. Olga är dessutom medveten om att Stalin inte bara var bra för Sovjetunionen och Georgien. Hon är ovanligt nyanserat.

Som museumsguide måste man kanske vara det nu för tiden? Nyanserad. Eller åtminstone lite smått kritisk. En vet ju trots allt att ens åhörare hört och läst lite olika om denna sovjetiska stålman. Olga står framför en matta med hans porträtt. Själv har jag två mattor med Lenin hemma. Souvenirmattor från Tadzjikistan. Museets Stalinmatta kommer också från Tadzjikistan. Undrar hur kritisk jag hade varit om en sådan matta fanns i affären för en hundradollarlapp?

Vi lunchar i Gori. Annars finns här inte mycket att se. En fästning, en marknad. De står inte på programmet. Så spännande är Gori!

Bussen tar oss vidare till Uplistsikhe. En gammal grottby som nu är museum. Uplistsikhe. Ett namn vars konsonantkombinationer inte gör det lätt för en stackars skandinav.

Bussfärd vidare. Sighnaghi är nästa stopp, dryga tre timmar från grottbyn. Vi kör utan att stoppa och någon gång efter 7 på kvällen är vi framme. Tillsammans med några resenärer går jag på restaurang. Beställer kanin i gräddsås med vitlök, samt en liter vin till oss alla. Kaninen är precis så god som den ser ut. Vinet var det heller inget fel på.

Klockan 1 på natten väcks jag av en full georgier som står och skriker utanför hotellet. Jag går ut på balkongen och ber honom hålla käften. Då blir det liv på riktigt, och svordomar på ryska, innan han en minut senare tystnar. Recepcionskillarna sitter i trappan och scrollar på sina mobiler. Inte bryr väl de sig om i fall gästerna väcks. Jag blir sugen på att författa några linjer om georgisk mentalitet fast hejdar mig. Vill inte låta fördomsfull.

Nästa morgon. Frukost. Det är slut på varmvatten till kaffet. Omeletten var tillräcklig bara till några. Det finns inte mer juice kvar, inga fler tallrikar och brödet börjar ta slut. Det är en ensam kille som jobbar i restaurangen. Tror ni recepcionskillen ger honom en hjälpande hand?

Vi checkar dock ut i tid, buss och lokalguide är på plats och nu börjar vår lilla stadsvandring. Sighnaghi är en sådär mysig stad. Renoverad och fixad, prydlig och snygg. Lite som en stadskuliss i ett landsbygdslandskap. Georgiens Toscana är det några som säger. Jag kan inte säga något. Jag har inte varit i Toscana, förutom Florens då, men det är ju en storstad.

Bussen hämtar upp oss. Vi besöker Bodbe kloster, eller “besöker” är kanske att ta i. Vi svänger förbi, lär oss lite mer om kristendomen i detta ortodoxa land och tar några foton. Bodbe är ju faktiskt inte fult.

Sen börjar dagens äventyr på riktigt. Vi ska skörda vindruvor! Vi reser nämligen under skördetiden. Vindruvorna är mogna, och längs vägarna ser vi lastbil efter lastbil fulla med vindruvor, alla på väg till de olika vinfabrikerna som ligger lite här och var i den region vi befinner oss i nu. Kakheti-regionen i östra Georgien.

Vi besöker en familj och hos dem ska vi se hur man skördar. Här finns även tomater, auberiner, majs, päron, hasselnötter och annan frukt. Det är dock vindruvorna som är intressanta för oss. Efter att vi fyllt ett tiotal hinkar, blir det mat. Familjen har dukat upp ett rejält långbord. Grillad fläsk är huvudrätten. Salladerna är många, bröd, kycklinggryta, och sen självklart vinet. Att be om öl vore som att svära i kyrkan.

Vi tackar för oss. Nu ska vi besöka ett gammalt gods och se hur rika människor levde för 200 år sedan och efter det blir det ännu mer vin. Från att se lite hemmaproduktion får vi nu besöka en riktig fabrik. Tina som ansvarar för kundrelationer och liknande känner igen mig från tidigare år. Det är ju fjärde året i rad jag är här på fabriken. Hon visar oss runt och av någon konstig anledning blir det till att Tina pratar georgiska medan lokalguiden översätter. När lokalguiden översätter fel är Tina snabb med att korrigera henne och det hela blir rätt så lustigt för alla, förutom lokalguiden förstås. Jag föreslår att Tina själv tar guidningen på engelska. Vi tittar på fermenteringstankar, lagringstunnor, och gubbar som sitter och tittar, vaktar och väntar. De är ett stort släkte de män som bara sitter där och väntar.

 

Så börjar själva vinprovningen. Tina visar på kartan. De olika vinerna har namn från vindruvorna och namnen kan också förknippas till platser på kartan. Vi provar sju olika viner och vilken tur jag har som inte måste gå på vinprovning varje arbetsdag. Det vore nog inte så hälsosamt.

Klockan 18 är vi vid hotellet. Vi ska sova en natt i staden Telavi. Här ska rummen organiseras och fördelas och vi ska dessutom bo i två olika byggnader. Alltid skoj med pappersarbete. Särskild efter sju glas vin.

Imorgon bär det vidare till Azerbajdzjan.