Vägen till Kazbegi – bakom kulisserna.

Bästa foton Georgien-1Kanske inte världens mest lockande rubrik. Fast det behövs kanske inte. Inte om resmålet är Georgien. Vi lämnar Tbilisi på morgonen.

Det är fredag och med lokalguide, chaufför och vår grupp på 18 personer gör vi första stopp vid treenighetskatedralen. Vid Sovjetunionens kollaps fanns drygt 30 kyrkor i Tbilisi. Nu finns över hundra. Den nya treenighetskatedralen, eller Samebakatedralen som den också kallas, är fortfarande inte riktigt färdig. Den har kostat sina miljoner, men när det gäller gud ska man inte snåla. I alla fall inte i Kaukasus. Jesus halvvägs uppe i taket är inte riktigt klar ännu. Däremot ser jag absolut framgång sedan förra året. Då var det bara skisser. Nu har guds enda son fått lite färg.

Från nya kyrka till gammal. I den tidigare huvudstaden, Mtskheta, där även floderna Kura och Aragva möts, finns några av landets äldsta gudshus. Från korskyrkan, Jvari, uppe på berget syns både floderna, samt Svetiskhoveli-katedralen nere i stan. Om denna katedral kan berättas massor. Ibland är det däremot skönt att inte behöva veta. Sevärd är den i alla fall. Åtminstone om man ändå har vägarna förbi.

Bästa foton Georgien-4

Vår lokala partner hade planerat lunch i Mtskheta. Det är konstigt hur det varje år, jag har haft resan fyra år i rad nu, planeras lunch i Mtskheta. Varje år får jag försöka ändra det. Lunch vid halv 12 är lite för tidigt.

Färden börjar norrut. Längs den georgiska militärvägen, eller Georgian Military Highway som den också kallas. Ryssarna använde vägen för att slutligen annektera Georgien. Året var 1801. Nu är Georgien självständigt sedan 26 år tillbaka. En ung nation. Den gamla vägen används numera av armeniska långtradare. De fraktar torkade aprikoser till Ryssland i norr. Bland annat.

Så långt som till Ryssland ska vi dock inte. Vi stannar kort i Ananuri för en fotopaus.

Bästa foton Georgien-7
Ananuri
Därefter lunch och därefter Gudauri. Gudauri är en skidort där det av naturliga skäl inte händer så mycket om sommaren. Några hotell har dock öppet. Åtminstone ett, det vi bor på. Här äter vi middag och sitter lite i baren. Utsikten är det inget fel på, men man stannar inte i Gudauri för att vara i Gudauri. Man stannar i Gudauri för att sen åka vidare.

Nästa morgon, 16 september. Att åka vidare är kanske en sanning med modifikation. Vi samlas klockan 09:00 för att åka på dagsutflykt. Nästa natt blir alltså också här, och först då ska vi lämna för gott.

Klockan är alltså 09:00 och det är dags att åka. Om nu även lokalguide och chaufför hade dykt upp. Jag skickar ett sms och efter några minuter ser jag dem promenera ner backen till hotellet där hela gruppen och jag står utanför bussen och väntar. Att komma sent är en del av georgisk kultur förklarar guiden sen. Varken jag eller gruppen är övertygade.

Från Gudauri tar det ungefär en timme att åka till dagens utflyktsmål, Kazbegi, eller Stepantsminda som staden officiellt heter. Vissa städer har egentliga namn, det som folk säger är dock något annat.

Solen skiner och avgaser känns inne i bussen. Inte riktigt det jag hade hoppats på. Kanske inte för illa, åtminstone inte för mig, men folk är olika känsliga och avgaser är inte kul oavsett.

Bästa foton Georgien-8

Ibland går det sakta. Får på vägen. Vägarbetet som de höll på med förra året har de däremot blivit färdiga med. Det händer alltså saker här också. Det kanske finns hopp även för Jesus på väggen i Tbilisi.

Allt verkar gå enligt plan. Lokalguiden tar ena hälften av gruppen på promenad upp mot den kända Gergetikyrkan som nästan blivit en symbol för Georgien där den ligger med fjället Kazbegi i bakgrunden.

Själv har jag vandrat kyrkopromenaden tre år i rad och är lite sugen på något annat. Jag tar med några i gruppen på en promenad på andra sidan av dalen. Alltså på den sidan av dalen där staden ligger. Jag har läst att där finns vandringsleder, så varför inte testa. Jag får med mig ett litet gäng, medan de av oss som inte är gå-sugna får sitta på terrassen till ortens största hotell och bara njuta av utsikten. Lunch ska vi ha halv tre.

Bästa foton Georgien-11

Vi går uppåt. Genom skogen, hittar några stigar. De försvinner, men sen dyker det upp en ny. Uppåt och uppåt, men ändå inte så fruktansvärt ansträngande. Till slut ser vi en glänta i skogen. Vi går dit och vad ligger där. Jodå, en kyrka, enligt guideboken utan något historiskt värde.

Att se saker utan något större historiskt värde kan dock vara lite befriande. Det är inte guld allt som glimrar. Det behöver inte ens glimra. Jag och mitt lilla gäng är ensamma här uppe. förutom några hästar som bara går och står och betar.

Bästa foton Georgien-14Vi vänder oss om och tittar på utsikten. Ett dött får upphängt på staket. Hö till vintern. En el-mast. En kyrka utan historiskt värde och där i bakgrunden, berget, fjället Kazbegi som med sina över 5000 meter tronar högt i bakgrunden som en teaterkuliss. Naturen är mäktig. Imponerande. Det är rätt sällan jag imponeras egentligen. Jag har liksom inte de känslorna. Här måste jag ändå medge att blir lite tagen. Om än bara lite…

Vi går så långt vägen går. Totalt har vi nog inte gått en timme ens. Vi sätter oss ner och bara tittar. Fotograferar. Lägger kameran bort och bara sitter där lite. Vi kan inte fortsätta så långt till nu. Då får vi antigen klättra, eller så ramlar vi ner i ravinen som vi nu har framför oss om Kazbegi ligger bakom. Där nere rinner en mycket liten flod, och jord och sten har rasat ut lite här och var. Inte ska man nog gå för nära kanten heller.

På 35 minuter går vi tillbaka. Nedåt, till det hotell där några av oss väntar. Vi njuter lite av terrassen, beställer något att dricka, använder fasiliteterna. Sen går vi vidare ner till stan och där vi ska äta lunch.

Klockan går. Och går. Vid halv tre säger jag till gruppen att ni får börja äta. Vår lokalguide och ett par stycken saknas. Jag slår vad med mig själv att de som saknas är tillsammans med lokalguiden. Klockan blir tre. Några av gästerna blir oroliga. Tänk om det har hänt något. För visst, rullsten och kottar finns det gott om i Georgiens vackra natur och även om jag själv inte har upplevt brutna ben och stukade fötter, så är det ju en anledning till att jag har ett första hjälpen-kit i handväskan.

Jo då. Efter 50 minuter kommer de. Då är vi andra nästan färdiga att äta. Det hade tydligen blivit någon form av kommunikationsmiss. Just vad den missen bestod i förstod jag aldrig riktigt. Det är inte lätt med kommunikation, även om jag tycker att det borde vara det. Klockan halv tre är ju liksom halv tre. Jag känner en liten oro. Förtroendet för den lokala guiden är inte på topp, varken hos mig eller några av resenärerna. Och det ligger ju tydligen, enligt guiden, i georgiernas kultur att komma för sent.

Vi åker tillbaka till hotellet. Stannar vid en källa där vattnet luktar svavel och har små bubblor i sig. Mineralvatten direkt från naturen är kul. Det ger även en liten paus från alla kyrkor. Sen stannar vi vid Korspasset, det högsta punkt på hela vägen, 2395 meter över havet. Kanske inte så där jättehögt egentligen, men åtminstone högre än man någonsin kommer i Sverige, även om man står och hoppar på Kebnekaise.

Bästa foton Georgien-21

Vi ankommer hotellet. Där har bestämts att vi ska äta middag klockan 19:00. Jag ställer mig smått oförstående till hur hotellet bara kan bestämma det. Utan att prata med varken mig eller lokalguide. Jag är inte nöjd. Inte nöjd alls som får ringa alla resenärer i deras rum och uppge ändrat middagstid.

Visst, jag var dum som inte redan på morgonen, innan dagens utflykt, fick bekräftad en tid från hotellet. Men att de bara bestämmer en tid, det hade jag inte förväntat mig. De gillar mig nog inte i receptionen just nu.

Vi äter vår mat. Dryck blir det svårare med eftersom hotellet har hyrt ut sin bar till något företag som har konferens där. En vakt framför dörren ser till att ingen går in. Två stackars servitörer får extrajobb med att ta emot vinbeställningar, som om de inte hade tillräckligt med alla tallrikar som ska bäras hit och dit, och mat som ska fyllas på i buffén. Det har börjat åska. Elen försvinner lite nu och då.

Nu är det kväll och jag sitter här och skriver. Det är läggdags. Jag dricker lite vatten med svavelsmak från källan tidigare idag. Middagen var i alla fall god, och imorgon ska vi bara besöka en kyrka!

 

 

 

Taggad med: