Tbilisi – Brutalism och inkokt lax

Vår buss tar oss till Saburtalo, ett bostadsområde i utkanten av Tbilisi som till stor del byggdes på 1970-talet. Det är vår sista heldag i Tbilisi och förutom två museum är programmet flexibelt. Det är med andra ord upp till min och den lokala guidens fantasi att fastsätta förmiddagens aktiviteter. Det är därför jag har kollat upp Saburtalo. Bussen stannar och vi går av.

Här bor nämligen folk. I dessa lägenheter som förr var statliga men nu är privata bor pensionärer, barnfamiljer, ja i princip alla som måste bo, och det är ju, ja, nästan alla. En sak är att strosa runt på museum och se hur folk hade det förr. En annan sak är att se hur folk har det nu, även om en grupp på 18 personer kanske är lite för många för att ringa på en dörr.

Tbilisi Brutalist Communist Architecture-3

Det som oavsett gör just dessa hus så speciella, är det sätt de är ihopkopplade. Det är alltså en grupp på tre hus med sky bridge emellan. 40 år gammal sovjetisk sky bridge, och medan lägenheterna numera är privata, så tillhör broarna fortfarande staten.

Tbilisi Brutalist Communist Architecture-7Vår lokalguide bor i området, men hon har aldrig varit uppe just här. Man ser väl inte de attraktioner som ligger nära? Vi åker först upp i huset i mitten. Nej, det var fel, vi får åka ned igen. Det är i första huset, det närmast vägen att vi måste åka upp. Tar man hissen upp i den första byggnaden, till 14 våningen, så kommer man ut på bron. Det ska sägas att det är svårt att inte hitta rätt när man väl är i hissen. Den har inte så många knappar och går bara till våning 14. Den är dessutom myntstyrd. Om du inte har växel, så har du ett problem.

Väl där uppe går vi mellan husen, kollar på utsikten, pratar med en tant som just här har en liten affär för religiösa föremål och kläder. Tittar på människornas tvätt som hänger utanför fönstren, parabolerna, hälsar på de som använder broarna i sitt vardagsliv och som förvånade hälsar oss turister på ryska. Blir deras sovjetboende nu en turistattraktion? För oss har det redan blivit.

Tbilisi Brutalist Communist Architecture-6

Att åka hiss och gå på sky bridge tar tid. Mer tid än jag trodde, men det spelar ingen roll. Folket verkar nöjda. Här ser vi något av det riktiga Georgien. Samtidigt ser vi hur inte allt i Sovjetunionen bara var fyrkantiga boxar när det gäller arkitektur. Ibland gick det att svängarna lite. Vi lämnar bostadsområdet Saburtalo.

Det etnografiska muséet blir nästa stopp. Det ger oss också möjlighet för toapaus. Sådant är viktigt och måste planeras i ett dagsprogram. Allra helst varannan timme, även om det ibland kan gå tre. Vi tittar på hus från mitten av 1800-talet, får en liten inblick i hur folk levde förut, ser deras arbetsredskap och möbler.

Tbilisi Ethnograpic Museum-3

Efter etnografiska blir det historiska, och då händer det. Historiska museets officiella namn är nationalmuseum. Och trots att jag har berättat att vi vill ha en guidad tur i skattkammaren och att vi se avdelningen för sovjetisk ockupation som det kallas själva, så stannar bussen en annan stans. Varför, frågar jag. Vi promenerar, säger lokalguiden. Vi promenerar ett par minuter och sen inser jag. Vi är på väg in i fel museum. Staden Tbilisis lokalhistoriska museum är säkert värt ett besök, men det är inte det informerat om, så här får det åtgärdas. Bussen har självklart redan åkt. Det får med andra ord bli promenad. Vi ligger dock tidsmässigt bra till i schemat och jag har en grupp som inte tycker det är sträcka på benen är illa. Tur i otur.

Till slut når vi nationalmuseum, eller nationalhistoriska om man vill, vi gör det vi ska och sen har vi några timmar ledigt. Jag använder tiden på att svänga förbi loppisen och köpa ännu en flaska gammal sprit (ja faktiskt), och sedan äter jag indiskt i gamla stan. Det är numera inte bara georgisk mat som serveras i Georgien.

På kvällen tittar vi på dansföreställning. Gissa min överraskning när den tidigare ungefär 50-minutersseansen plötsligt utvidgats till 1 timme och 30 minuter. Egentligen vill jag riva mig i håret för här graver de lite sin egen grav. En timme vore okej, men en och trettio? Det ska dock sägas att de är duktiga dansare!

Tbilisi Nabadi folk dance show-2

Tillbaka på hotellet. Jag tar ute lite mer pengar. Tar en promenad. Är lite hungrig, men vet inte riktigt vart jag ska gå. Är inte sugen på någon lyx. Känner mig lite introvert. Hittar en trappa ner till en källare. Skylten är gammal och på georgiska och ryska. Ölen kostar två lari, alltså sju kronor. Den inkokta laxen fem lari och den stekta svampen också. Det blir kvällens måltid. Kvinnan som tar emot beställning ser ut och vara kring sextiårsåldern och har troligtvis smakat varenda gräddsås som beställts från köket sen restaurangen en gång öppnade för många år sedan. Hon tillhör dem som år 2017 använder kulram i kassan. Tänk att jag inte hittat det här stället förut. Det är sent och jag promenerar de fem minuterna tillbaka till hotellet. Duschar och lägger mig. Om 10 timmar lämnar vi Tbilisi.

 

Taggad med: