När grupp och lokalguide försvinner…

Då gick första dagen mot sitt slut. En svettig dag. Jag går tillbaka till hotellet efter att ha köpt en flaska borjomi. Det georgiska salta mineralvattnet är en favorit hos mig. Inte alla gillar det. Vatten ska vara neutralt. Om det är något borjomi inte är så är det just neutralt. Borjomi är själva essensen av mineral i ordet mineralvatten. Det ska smaka, och jag dricker nästan en liter innan jag lägger mig. Det har varit en svettig dag. På många sätt.

Jag väcks av alarmet lite innan 03:00. Det är mitt eget alarm och det ska väcka mig. Träffa lokalguiden och sen ut till flygplatsen för att möte gruppen. 18 personer som ska resa Kaukasus runt med mig i nästan lika många dagar. Vår ursprungliga guide har blivit akut sjuk och måste opereras. En vikarie har satts in med kort varsel.

Det har blivit problem med bussen. En ersättningsbuss och ersättningschaufför får komma till flygplatsen. På ännu kortare varsel. Ungefär en timme. Det är åtminstone något som är bra med Georgien. Det går ofta fort att fixa saker.

Jag möter gruppen. Det här ser lovande ut. Fyra av resenärerna känner jag sen tidigare. Vi åker till hotellet och checkar in snabbt. Nu gäller det att få så många timmars sömn innan dagen för allvar börjar. Från jag lämnade hotellet klockan tre tills vi alla är tillbaka har det gått dryga två timmar. Det måste ändå vara någon form av rekord.

Klockan 11 nästa morgon. Vi har ätit frukost hela gänget och nu börjar stadspromenaden. Jag har medvetet lagt den så sent som möjligt. Vila är viktigt, särskild första dagen på en resa. Det gäller att lägga ribban där man vill ha den. Varken högt eller lågt. Åtminstone för idag. Kvällens planerade välkomstmiddag ändrar jag till välkomstlunch. Välkomstmiddag sent första kvällen är galenskap. Folk kommer vara trötta då och att måste sitta där gemensamt att äta när man allra helst bara vill sova, det är inte skoj.

Vi börjar vår promenad. Tbilisi är en stad som domineras av bilar. Bilar här, bilar där, och bilar betyder ljud och oväsen. Det kan vara svårt att höra vad vår engelskspråkiga guide säger. Hennes röst bär inte lika bra som min. Inte i trafiken. Ibland gör jag en sammanfattning på svenska.

Tbilisi Georgien-1-2

Vi går förbi kyrkor och badhus, till ett litet vattenfall där man numera inte får gå helt fram. För farligt tydligen. Sen är det dags för välkomstlunch. Bussen som ska ta oss dit har fått problem. Alternativet blir att använda fötterna. Så fruktansvärt långt är det faktiskt inte. Lokalguiden först, jag sist. Lokalguiden rusar iväg, jag leder baktruppen. Det blir distans mellan oss. Lokalguiden tar till höger i en korsning. Jag och bakgruppen går rakt fram.

Jag har varit med om det förut. Och jag har tidigare själv syndat. När man anser att utflyktspromenaden är slut, och på det även har ett mål, som till exempel lunch, då går tempot upp. Det är inte bra.

Det slutar med att jag ber bakgruppen sätta sig ner och vänta. Jag måste helt enkelt hitta lokalguiden och resten av gruppen. Det är borta!

Vårt hotell är kanske hundra meter bort. Jag springer dit. Internet. Receptionisten och jag ringer guiden. Tur att hennes telefon inte är på tyst. Vi möts, konstaterar att det här inte var den mest optimala av situationer och förenas sen med resten av gruppen som redan sitter och äter och några har även fått sin öl.

Efter ett rejält måltid georgisk mat och återförening blir det konstmuseum och ikon- och guldskatter. Inga foton här inte, de georgiska guldskatterna får man bara se med sovjetisk lokalguide som lärt sin utantilläxa som hen upprepat några gånger per dag de senaste 30 åren. En upplevelse i sig.

Vi avslutar med bergbana och sen blir det ledig tid. Jag och lokalguiden går genom dagen som varit som planerar dagen som kommer. Nu vet vi vart ribban ska ligga. Det blir morgon, och solen skiner i Tbilisi. Kanske blir det svettigt även i dag, men i så fall är det bara på grund av värmen.

Tbilisi Georgien-2-2

Taggad med: