Hej snygging, ge mig dina pengar…

I receptionen säger de att en taxi ska kosta mellan 7 och 10 lari. Det är väl okej tänker jag, 25 – 30 kronor från ena Tbilisi-hotellet till andra. Det är inte illa. Bilen kommer, en vit toyota och Georgij kör. En man på kanske min ålder eller lite äldre, det vill säga född någon gång på 70-talet.

Georgij är trevlig och pratar mycket. Ibland kör han turister till olika ställen, gör både hel- och halvdagsutflykter. Han berättar om ställen jag känner till och jag tänker att om det här är en ärlig människa så kan vi göra business. Jag skulle behöva en taxi någon halvdag. Det finns mycket att se i Tbilisi men som inte är en del av turiststråket direkt.

Vi ankommer mitt mål, och jag frågar hur mycket jag är skyldig. 3,50! Hälften av vad receptionisten sa! Jag betalar med en femma och Georgij får behålla växeln. Alla glada.


På det nya hotellet står rummet redan klart. Fint och fräscht. Jag har utsikt rakt in i en kyrka. Jag funderar på vad jag ska hitta på. Ska jag åka till samma marknad som igår? Köpa de där spritflaskorna som jag då var lite för snål för att köpa. Nej, jag struntar i det och åker till Didube istället. Där finns en större marknad, en annan marknad. Kanske inte så mycket gamla roliga grejer, men ändå. Det är tio år sedan jag besökte Didube. Jag bestämmer mig för att ta tunnelbanan dit. Som sagt, så gjort.

Kaffe. Är det något som skiljer marknaden vid Didube mot andra marknader så är det kaffe. Stora säckar rostade kaffebönor till rimliga priser och med ännu större och roligare kvarnar bredvid. Undrar om de går på diesel och egentligen inte borde ha med kaffe att göra alls. Bara synd att jag dricker kaffe enbart om morgonen och att jag heller inte är någon feinschmecker. Nescafé duger för mig tyvärr.


Tjocka gubbar med håriga axlar, damer klädda i svart. Emaljgrytor med blommiga motiv. Jeans, skjortor, klänningar och skor – allt second hand från Europa. Jag tittar runt. Säckar med pasta, plastartiklar från Kina. Ibland doftar det nybakat, ibland urin. Det är en sådan marknad, smutsig och sunkig, som kommit till kanske därför att Didube var stället bussarna gick ifrån. Det gör de i och för sig fortfarande. Minibussar och delade taxin. Till Gori, Kazbegi och även till Ryssland. Gori, Gori, Gori hör jag en röst ropa. Vissa röster hörs igenom allt dunkande, skrikande och ljuden från både bilar och tåg.


Tiggare. Utan fötter, med bare en arm, hela i kroppen, men kanske saknas det något annat. Som ett skyddsnät. Vid Didube är det lätt att se att Georgien inte är ett enkelt samhälle att leva i. Inte för de svagaste. På tunnelbanan avlöser de varandra. Mödrarna med barn. Kvinnan som säljer skrivböcker. Killen på kanske åtta som delar ut små tryckta pappersikoner med en bön på baksidan. Dessa ska man köpa om man har en liten peng kvar.

Tillbaka i stan. ”Hej snygging, ge mig dina pengar. Småmynt… Snyyyyyyygiiiiing!!!”

Jag vet inte hur gammal hon var, jag tittade inte så noga, men kanske i övre tonåren. Jag har inte för vana att vända mig om efter tjejer på gatan. Inte ens om de ropar snygging, och särskild inte om de vill ha pengar. Fast jag såg henne nog i ögonvrån. En halvsekund, inte ens det. Det är på rösten att jag gissar hon var ung.

Jag har varit med om det förut. I Tbilisi. Unga tjejer som ber om pengar. Det kan inte vara lätt. Första gång jag var här, 2008, var det även barn som kom springande. De klamrade sig fast runt benen på en. Ville ha pengar, och några meter bort stod några vuxna och hade dem under uppsikt. Just det är det slut på nu. Tonårstjejerna finns kvar.

Jag har lite tid på mig innan jag ska vara tillbaka på hotellet. Jag har ju en intervju. Skypesamtal med en researrangör. Jag hinner dock ner till loppmarknaden där jag var igår. Dry bridge market. Jag har ångrat mig. Den där brandyn jag såg igår. Två flaskor, nästan 500 kronor styck. Om jag får dem ner till kanske 300? Jag testar.

Försäljarna står där de stod i går. De flesta av dom. Grejerna prydligt på marken. Porslin, gamla sedlar, böcker och portätt på Stalin, samt i rätt så dålig kvalité. Det måste väl ha varit straffbart att med så dåligt utförande porträttera den sovjetiska stålmannen? Fängelse till konstnären om jag vore diktatorn! Eller åtminstone straffarbete, så en kan lära sig att måla ordentligt!

Jag hittar honom inte. Mannen som försökte sälja mig sin georgiska brandy från 1968 är här inte. Har han solgt den?!?! Är han sjuk? Eller har han bara ledigt? Ja ja, ingen idé att gråta över spilld mjölk. Eller ja, brandy.

Jag letar vidare. Jag hittar kvinnan med den andra flaskan. Inte lika snygg flaska, men fin ändå. Hon är smal, kanske 60 år, långt brunt hår och använder blå ögonskugga. Mycket ögonskugga. Hon känner igen mig och vi börjar prata. Här pratar ju alla med alla. Stämningen är gemytlig som den kan bli på en loppis där man delvis säljer för att få lite extra pengar, men även delvis för att man får ett socialt liv. 150 lari, alltså nästan 500 kronor ville hon ha igår. 70 bjuder jag.

Nej nej nej, absolut inte. Ner till 130 kan jag gå, svarar hon. Fast det gjorde du även igår, utan att jag ens hade börjat lägga bud, kontrar jag. Vi samtalar lite till. Flaskan tillhör några av hennes närmaste vänner. De jobbade på vinfabriken. Sådana här flaskor fanns inte att få tag på, inte ens då, inte ens i affärerna.

Det tillhör spelet. Att höra hur dyrbar och kär vännens ägodel är. Och det kan väl stämma. Antigen säljer man något kärt, men man behöver pengarna. Eller så säljer man något för att man faktiskt inte behöver det längre, men pengar behöver man alltid. Jag börjar gå därifrån, säger att jag eventuellt kommer tillbaka sen, precis som igår.

Vänta, vänta, ropar hon. 100 lari får du köpa den för. Fast då får jag stå till ansvar för ägaren! Nej och nej, oj och oj. Jag accepterar. Då blir hennes min glad, och flaskan ska omsorgsfullt packas in i både en och två plastpåsar som jag får hålla som en bebis i armarna. Som om jag vore alkoholist med världens sista flaska sprit.


Nu är det här kanske den sista flaskan sprit, åtminstone av just den här sorten. Och jag ska nog ta väl hand om den. Denna flaska, ”bottled in the USSR” kommer nämligen inte drickas. Inte med det första i alla fall.

Med mitt nya förvärv går jag tillbaka till hotellet. Har mitt skypesamtal. Går ut och äter lite och nu sitter jag och skriver. Jag ska lägga mig tidigt. Måste upp innan tre i natt. Då blir jag hämtat. Då ska jag träffa min nya grupp. Inte behöver jag taxi heller. I natt blir det buss.

 

Taggad med: