Höjdpunkter och bottennapp – april 2020

Från ett resebloggarperspektiv har väl ändå april 2020 gått in i historien som ett enda långt bottennapp? Eller hur är det egentligen? Finns det några ljusglimt i horisonten? Jag återkommer till det. Först tar jag gnället. Så får jag det överstökat.

April var månaden när jag skulle rest runt med två grupper i Pakistan. Sen skulle jag fixa mitt visum till Ryssland och förbereda mig inför min allra först flodkryssning längs Don och hela Volga. Jag har rest på Volga förut, men aldrig hela vägen ner till Astrakhan.

Istället blev april månaden där jag var hemma. Som alla andra i princip. Och där slutar bottennappen. Människan är nämligen omställningsbar. Vi kan bo i Sahara och vi kan bo på Sibiriens tundra. Människan anpassar sig. Så även vi. Så även jag.

Jag tänker på allt jag ändå hunnit med i april. När min inneboende flyttade ut i början på månaden fick jag ett rum tillbaka. Som skulle möbleras och göras snyggt. Jag har oljat in möbler, målat bokhyllor, sått frön och planterat om. Putsat fönster, lämnat prylar till Stadsmissionen, umgåtts med vänner fast förstås, på tu man hand eller i mindre grupper.

Inte har jag skrivit särskilt mycket. Ej heller läst så mycket som jag tänkte innan. För tiden har bara försvunnit. En natt sov jag 12 timmar, antagligen för att jag behövde det. Jag har börjat träna igen, för träna är något jag inte direkt prioriterat när jag varit ute på resa. Jag har spenderat timmar, ja dagar på att gå igenom mitt bildbibliotek. Där fanns det kaos. Nu finns det ordning. Nästan.

Mitt liv, som så många andras, har liksom hamnat på paus. Med tid för tanke och reflektion. När jag kan ta mitt nästa reseledaruppdrag igen har jag ingen aning om. Därför har jag sökt till studier. Kompletterande pedagogisk utbildning. Kanske jag kan bli gymnasielärare i historia. Och ryska. Vi får väl se. Det är nog många som söker så frågan är om jag kommer in. Det kanske maj kommer visa. Om det blir höjdpunkt eller bottennapp.