Att vara reseledare kan ibland vara lite ensamt. Visst, man umgås hela tiden med människor. Samtidigt umgås man sällan med kollegor. Åtminstone är det så när man jobbar som jag gör. Som reseledare på gruppresor.

Igår morse var det därför lite roligt när jag under frukosten först mötte min kollega Tomas. Vi har setts förut vid ett par tillfällen och Tomas ska leda samma Malaysiaresa som jag, om än lite senare.

Precis när jag sagt hejdå till Tomas möter jag Maria. Hon ska nu också leda ett par Malaysienresor och vi kommer dessutom ha mer en mindre en hel ledig dag tillsammans. Nämligen idag.

Jag har en del pappersarbete som jag tänkte göra idag. Men nu på förmiddagen mötte jag Maria igen. Det gäller att hitta på något, och varför inte åka till den shoppingmall som på helgerna är loppmarknad? Amcorp Mall heter den och dit går det lokaltåg.

– En blå kopp för 3 ringgit (7 kronor) eller fyra koppar för 20. Okej då, 15!

Det att räkna var inte försäljarens starkaste sida. – Nej, jag vill bara ha två koppar. Här är 6 ringgit, varsågod.

Annars var det mycket plastfigurer, dockor, frimärken, leksaksbilar, och annars rätt så hutlösa priser. Kopparna fick jag till ett mycket bra pris. Men en bok om Malaysias fåglar för 1500 kronor?!?!? Det måste verkligen ha varit en sällsynt bok.

Maria fick dessutom testa lite magnesiumvatten som tydligen skulle vara bra mot smärta. Och vi provade några plastbitar med energi som tydligen skulle göra våra ryggar starkare. Ms Lillian var försäljaren tillika med healern, terapeuten, kvacksalvaren, läkaren, kall det vad du vill. Men att en bit plast kan innehålla energi har jag lite svårt att tro. Även om den kostar 2000 kronor.

Tyvärr för Ms Lillian blev det ingen shopping varken för Maria eller mig. Men några underhållande minuter fick vi i alla fall innan det var dags att ta tunnelbanan tillbaka till centrum. Det är dessutom på söndagarna att loppisen är som bäst och störst. Bara så ni vet, ifall ni ska till Kuala Lumpur.