Stanken, rosorna och alla leenden

Rosa, dammigt, nyfiket, aggressivt, ruttnande. Allas blickar riktade mot mig. Min klädsel och blonda hår avslöjar den utomjording jag är här i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh.

Idag såg jag några faktiskt. Totalt sex stycken, utlänningar, varav fyra var turister som jag. Med kamera hängande runt halsen. De två andra vet jag inte. De i alla fall inga kameror.

Jag har alltså spenderat två dagar i Bangladesh. Jag couchsurfar hos en domare som när han jobbar har vit skjorta med svart kapa över. Jag har varit i domstolen och sett honom i action. Och när jag skriver det här sitter jag i någon form av minibuss som eskorteras av väpnad polis. Att couchsurfa är definitivt inte bara att sova på någon soffa.

Jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja. Två dagar i ett för mig nytt land, och det känns redan som jag borde sätta mig framför dator och skriva en bok. Mannen på bilden ovanför fick 100 taka (12 kronor) för att ta mig ut på floden en halvtimme. Då prutade jag inte.

Av denna man fick jag gratis frukt när jag gick runt på fruktmarknaden nära hamnen. Ett miniäpple och något jag inte riktigt vet vad är. Samma språk hade vi inte. Ibland funkar engelska. Ibland räcker det långt och väl med ett leende. Som här.

Rosor, dahlior, slöjor i alla färger. Mughalarkitekturnoch plåttak. För de som har råd med det. De är smala, männen som kör rickshaw. Eller kör? De cyklar rickshaw genom halva stan för 10 kronor. Eller 5.

Här bär man dessutom på huvudet. Jord och lera, böcker och stråfat med levande kycklingar. Här pinkar männen i rännstenens öppna avlopp. Sen doftar det färska chapati och kryddor och stekt kyckling.

Nu ska jag sluta skriva. Annars tar det aldrig slut. För så känns det. Huvudstaden i Bangladesh, Dhaka. 17 miljoner människor. Där det stinker, doftar, med arga blick och glada leenden. Som aldrig tar slut.

Taggad med: