Så ska man inte bara se huvudstaden

Volvo. Själva symbolen för kvalitet, för att något är bra. Om nattbussen mellan Dhaka och Cox Bazar egentligen är en Volvo har jag förstås ingen aning om. Fast visst, om motorn är en Volvo kan man väl ha vilka gardiner och säten som helst? Så är det nog.

I Bangladesh ska man hur som helst inte tro att saker går enligt något schema. Enligt tidtabell går bussen 22:00. I verkligheten 22:30, när väl alla passagerare är ombord. I morse skulle färjan gå 07:00. Även den gick 30 minuter sent. När alla var ombord.

Med andra ord, jag har alltså rest nattbuss från Dhaka, och väl på plats i den sydöstliga orten Cox Bazar gick rickshawn raka vägen till hamnen där den nya färgan väntade. Mellan Cox Bazar och ön Saint Martin har det nämligen bara gått båt i en liten vecka nu. Populär verkar den ha blivit. Eller så är det bara att Bangladesh alltid och oavsett är fullt med folk!

-Which country? Den frågan har jag fått några gånger nu. Jag ska försöka att inte låta det bli tröttsamt. Ibland svarar jag Norge, ibland Sverige. Många vet att Norges huvudstad är Oslo. Och att vi har sex månader sommar och sex månader vinter. Ungefär så i alla fall. Några selfies hinner det också bli, och Bangladesh påminner förstås om en del andra länder i regionen. Särskilt det land som det var en del av fram till 1971. Pakistan. Där blev det också en del selfies.

Bredvid ett kinesiskt tält, samt ett från Irans Röda halvmåne, bor jag. Något som snotts från ett Rohingya-flyktingläger antagligen? Det här är trots allt regionen för sådant. Själv bor dock i ett riktigt rum i ett riktigt hus. Än så länge. Men med-resenär tillika med couchsurfare är nämligen inte jätteförtjust. Jag tänker -En natt, skit samma så länge lakanen är rena och det finns vatten tillgängligt. Men vi människor är ju lite olika där.

Förlåt mina relativt fula illustrationer. Bilderna som jag tog med riktig kamera kommer sen!

Taggad med: