Dagar i Borneos natur

Är det något som finns här på Borneo så är det nationalparker. Fast ja, som allt annat är även det en sanning med modifikationer eftersom det mesta av ön ändå är palmoljeplantager och timmerproduktion. Nationalparkerna är nämligen många men små, och de senaste par dagarna har jag hunnit besöka två stycken. Santubong och Bako.

Köttätande kannrankor. En förmiddag tog jag med de som ville från min grupp, och vi gick en 2,5 kilometers vandring i nationalparken vid namn Santubong. Det hade berättats för mig att vandringen skulle vara enkel. Fast vad som är enkelt är också relativt. Vi vadade över små flodar och där fanns rep att hålla i. Vi firade oss ner branta slutningar, även där med repens hjälp, för är man i en nationalpark så är det inte helt vildmark ändå.

Att vi hamnade i just Santubong berodde enbart på att nationalparken är i promenadavstånd från vårt hotell. Vissa gäster tyckte det var väl utmanande. Andra tyckte det var helt utmärkt.

Dagen efter var det dags för nästa nationalpark. Den äldsta på Borneo. Bako. Här lever den sällsynta näsapan och en del andra djur. Silverapor och makaker, ormar av olika slag och skäggsvin. Sistnämnda rullar runt i gyttjan vid nationalparkens entré.

För att ta sig hit åker man både buss och båt. Nationalparken är välbesökt, man kan även sova över om man vill och här finns restaurang.

Vi ser en del djur, ormar som sover i träden och krabborna som klättrar runt i mangroveträsket där när havet drar sig tillbaka några timmar.

Uppe i någon trädtopp leker näsaporna, om det är nu är dem vi ser. Lokalguiden säger att det är det och jag får helt enkelt lita på honom.

Vandringen är enkel, men man får ändå se var man sätter fötterna. Några stenar är hala. Det är lätt att snubbla i rötter.

Vi går till en strand som är en del av parken. Vi tar båt tillbaka och äter lunch. Sen dags att bege sig iväg. Tillbaka till hotellet. Nu är det nog med natur för ett tag…

Taggad med: