Jag har vandrat i Kuching idag. Aldrig, eller åtminstone sällan har jag haft en sådan kokande känsla. När svetten bara rinner. Och jag står där och ska tolka något guiden precis sa.

Det är fukten. Asfalten. Betongen som är svartmöglig. Dropparna i pannan som möter varandra och börjar rinna. I hotellreceptionen har jag lånat ett paraply för plötsligt börjar det regna. Tunt, fint regn. Eller spöa ner, man vet aldrig. Så ska jag prata. Eller tolka. Både språk och mening. En sak är vad som blev sagt. En annan vad som faktiskt menades.

Dagens lunch var väl sådär. Biryani-ris med en bit kyckling i sås. Inte illa men inte direkt gott heller. Citronlimonad. Med mer socker än citron. Lite fritid att handla på efteråt. Jag köper mitt eget paraply. Samt ett par sandaler. Inte flip flops. Jag gillar inte ha något mellan tårna. Jag får skavsår då.

Tillbaka på hotellresorten. Moln men även blå himmel. Kanske jag ska gå ut en sväng. Kolla poolen med utsikt. Jag har inte varit där ännu, igår var det regn hela dagen. Jag fotade dock det här inläggets illustrationsbild. Brutalism. Djungel och betong. Jag gillar. Trots att det luktar mögel.