Den hysteriska jakten på solen

Jag ångrar att jag inte redan hade min videokamera parat. När det i morse klockan 06:54 gick en signal och de kanske 100 kineser som stod på ena sidan av utsiktsplattformen plötsligt började springa de tio meterna till andra sidan av plattformen.

Det var som om man kollektivt drog efter andan, sprang, för att sekunder senare komma i mål och ha en plats för tripod och kamera och selfiepinne. Äntligen kunde vi se den rödgula glödande kanten på solen.

På samma sätt som många andra ställen i världen är heller inte Bagan det det var bara för några år sedan när besökare kunde söka upp sin egen lilla stupa och titta på soluppgång eller nedgång från den. Ensam, eller med andra. Nu får man inte klättra. Kanske bra för stupornas skuld egentligen. Istället finns det utsiktstorn och utsiktshöjder. Ingen romantik direkt. Om man nu var ute efter den.

Det sägs att Bagan gör sig bäst tidigt och sent på dagen. Det stämmer nog. Fast för mig känns Bagan nu bara avkryssad på en lista. Som jag egentligen inte har.

– Magiskt?

– Nej.

– Fantastiskt?

– Nej.

Fast visst, det beror väl också på att jag var febrig stort sett hela uppehållet.

– Kommer jag åka tillbaka?

– Kanske. Jag vet inte.

Just nu har jag ankommit Thandwe och Ngapali beach. Här ska jag vila är tanken. Det finns inte så mycket att se tydligen. Men det gör inget. Jag har sett rätt så mycket på den här resan ändå. Och morgonens jakt på solen var riktigt underhållande!

Taggad med: