Sällan har jag väl varit mer utslagen efter en dag på jobbet. Visst, det har hänt, men inte ofta. Det kanske är så att julmarknadsresor inte riktigt är min grej? Hällre Chechenien och Pakistan?

Wien är i och för sig trevlig. En gång i tiden en internationell metropol. Huvudstad i ett stort imperium. Centrum av Europa. Det var här allting hände.

Nu lever Wien på minnerna. Huvudstad i en liten republik i Europa. Som får ta hand om alla kollosala byggnader från minst 150 år tillbaka. Varav många byggdes i sandsten, och nu behöver renoveras.

Lite som jag med andra ord. Igår kväll kände jag med behov av renovering. En del frågor kring vilka dagsutflykter resan egentligen innehåller. Min fritid gick åt till kontakt med kontoret. Med en kaffe från ett kafebord. Sen kollar även jag lite julmarknader.

Samla gruppen. En stadsguide som inte riktigt kan tillpassa en stadspromenad till tiden utan heller vill anpassa tiden till promenader. Och som förtvivlat frågar mig: – But what can we do?

– What we can do är ganska enkelt. Välja ut det man pratar om. Det borde en stadsguide veta. Tycker jag. Det är trots allt hon (i det här fallet) som känner Wien bäst.

Vi hade nämligen en konsert att hinna till. Med gosskören Wiener Sängerknaben. Vi hann. En riktigt njutning av en adventskonsert. Inga toaletter dock, i Minoritenkirche, där konserten hölls. Kort promenad efteråt, till enstaka protester från gästerna. Sen schnitzelmiddag, om än av fläsk och inte kalv som riktig wienerschnitzel ska vara.

Regn, trängsel på väg ut efter middag. Några gäster blir borta. Jag letar, och hittar till slut. De hade trott att vår buss stod någon annanstans. Någon hade sagt till dem. – Jo, fast inte jag…

Med lätt huvudvärk i säng vid nio om kvällen. Nu är den lite över sju lördag morgon. Har jag sovit skönt. Huvudvärken är borta. Har redan hunnit äta frukost. Solen skiner genom molnen. Så får vi se vilka överraskningar dagen idag bjuder på.