Är det en sak man ska veta när man matar en åsna, så är det att när morötterna tar slut vill åsnan fortfarande ha mer.

Det var sista utflykt på Cypern. Karpazhalvön är den tunna sträcka av land helt nordöst på denna tredje största ö i Medelhavet. Landtungan som på något sätt definierar ön form, som gör att vi på kartan enkelt kan skilja Cypern från andra öar.

Igår åkte vi alltså dit, min grupp och jag. Besökte en fabrik där de producerar olivolja. En kyrka som fortfarande är i funktion, även om nästan alla kristna lämna de norra delarna av ön som följd av delningen 1974. En strand som hade nästan för oss själva. Och så, ett reservat för vilda åsnor.

De går gärna mitt i vägen. Så att bilarna inte kan komma förbi utan att stanna. Och då står de där, och vill ha mat. Morötter och Johannesbröd tycker de om. Åsnemat.

Närgångna blir det också. Och finns där inga morötter så finns det kanske fingrar att tugga på. Eller ett kamerastativ eller en ryggsäck, för vem vet vad en ryggsäck eller väska kan innehålla? Tydligen åsnan.

Även här var det år 1974. Den turkiska armen intervenerade som följd av en greskcypriotisk statskupp. När många grekcyprioter lämnade norra delen av Cypern fick en del husdjur, bland annat åsnor bli kvar. Dessa förökade sig. Trivdes bra ute på det glest befolkade Karpaz. Nu finns de i ett reservat. Helt fritt får de nämligen inte gå. Då förstår de böndernas avlingar.

Vår lokalguide fotar när jag matar åsnan. Sen tar maten slut. Åsnan vill dock ha mer.

Man ska även akta sig och inte hamna bakom en åsna. Då kan den plötsligt lyfta på bakbenen och sparka i luften. Är det många åsnor omkring gäller det att hålla koll.

I en helig för grekcyprioterna källa vid Apostelen Andreas kyrka fick jag tvätta mina händer. Inte att åsnorna dreglar så mycket men ändå…

Det här var sista dagboksinlägget från Cypern. I eftermiddag går planet. Då är Wien nästa stopp. Fem nätter där. Sen kommer jag hem till Sverige.