Jag har precis skickat tillbaka en croissant. Till köket alltså. Inte den svåraste sak i världen att servera kan man tycka. Men när den är varm ovanpå och frusen innuti, då är min frukost i Barcelona helt som jag hade tänkt.

Det ska de dock ha, personalen på La Bona Sort, det gick oerhört snabbt att få en nya croissant. Sistnämnda varken varm på ytan eller kall där inne. Men krispig och mjuk på en och samma gång. Nybakad och färsk helt enkelt.

Kaffet med mjölk var det heller inget att utsätta på och jag försöker läsa en bok av Lars Westman som jag har med mig från biblioteket i Sverige. “Barcelona! Barcelona! En kärleksförklaring”. Det går dock trögt att läsa på kafe, och efter att ha betalat 2,25€ för härligheterna beger jag mig ut i gatorna igen, i området öster om La Ramlba, direkt vid gatan La Laietana och smågatorna däromkring.

Innan frukost försökte jag uppsöka några av de ställen som Westman nämner i sin bok. Vid tidigt 1990-tal besöker han nämligen åter Barcelona, staden där han som 20-årig bodde på 1950-talet. Även om mycket hade ändrats på de 40 åren som gick mellan författarens två besök, tror jag ännu mer har ändrats nu. Han kunde ändå känna igen sig. Det gör inte jag som följer hans fotspår.

Nu halvligger jag i sängen på hotellrummet. Bloggar med mobilen i hand. Sen lite pappersarbete ett par timmar. Sen lunch. Ut igen, på upptäcktsfärd i nya smågator. Fast inte i någons fotspår, och inga frusna croissanter.