Cafe Palermo heter en restaurang i Avlabaridistriktet i Tbilisi. Jag har haft tre dagar i rad med heldagsutflykter. Nu är det slut och jag går ut själv för att äta.

Den här delen av staden har inga gågator. Inga fancy menyer. Andelen lokalbefolkning är fortfarande större än andelen turister. Priserna är lägre. Maten varken anpassad eller fusion.

Jag har besökt de flesta restaurangerna i området. Cafe Palermo kvarstår, och därför går jag in. Palermo är ju dessutom italienskt, kanske finns här en liten twist ändå på den annars underbara men rätt så standardiserade georgiska menyn.

Mamochka kallar hon sig, och jag måste nog ge ett rätt så pojkaktigt intryck på henne. För det är just det hon kallar mig. Malchik. Pojken på ryska.

Lilla mamma, som mamochka betyder, berättar att om jag ska ha soppa ska jag enbart beställa en halv portion. Sopporna är stora. Jag bläddrar genom menyn, och förutom georgiska specialiteter har de även pizza på menyn. Jag har nog aldrig ätit en pizza i Georgien förut och beställer peperoni.

– Du tar den med skinka, säger mamochka, den är mycket bättre än någon korv.

– Men jag vill ha lite hetta också.

– Lite hetta ska pojken få.

Jag beställer även en halvliter av husets vita och får det direkt. Kanske 20 minuter senare kommer pizzan. Jag äter, läser en bok om Putins Ryssland, dricker vin, lyssnar på musiken från georgisk tv. Ryskt, georgiskt, internationellt. Smått schlager. Bakgrundsvänligt ändå.

Jag äter hela pizzan. Lite hetta från den starka paprikan finns så absolut. Mamochka hade rätt. Skinkan var mycket bättre än någon korv. Hon säger att jag är duktig som äter up. Inte alla som gör det. Jag frågar om jag får ta en bild. Mamochka är inte sen med att svara ja. Jag får även en puss i pannan innan jag går.