Jag har sett det mesta av Georgien nu. Eller har jag? Ett litet land kan man tycka. Hela landet skulle få plats inom Norrbotten. Och väl så det.

Visst, jag har varit i Georgien kanske 10 gånger. Jag räknar inte längre. Under dessa gångarna har jag sett en hel del. Däremot är det inte att komma förbi att den runda jag gjorde med en norsk grupp i veckan som gick, är den samma som jag ska göra med en svensk i den vecka som kommer. Som reseledare blir det ofta, inte alltid, men ofta mycket av det samma.

Just därför är det trevligt med en ledig dag. Eller nästan i alla fall. En dag mellan grupperna, där man inte bara hinner titta på papper, men också ta sig ut i landet. I går åkte jag därför till Borjomi och Vardzia.

Lokal organiserad utflykt till två destinationer. Borjomi, där det berömda georgiska mineralvattnet med samma namn finns, och Vardzia, som är Georgiens största grottstad. Museumsort förstås.

Sol i pannan, skugga under ögonen och på mosaiken i bakgrunden. Nej, där här med selfies är verkligen inte min grej. Två timmar från Tbilisi i minibus. Så befann jag mig i Borjomi. En höstdag med solsken, där även hundar får dricka mineralvatten rakt ur källan och där försäljningen av tomma plastflaskor går strålande. I vår lilla grupp fanns några tysker, en syrier, från Filippinerna, några ryskor, ett par som pratade hebreiska och sen jag. 1 timme och 10 minuter i stadsparken, där jag försökte täcka över så mycket av stan som möjligt, som för exempel genom selfies framför sovjetmosaiker i centrum.

Vidare till Vardzia. Två timmar till, plus khinkali, georgiska dumplings till lunch. Grottby med kyrka, skolklasser trots att det är lördag samt ett bröllop. Vem vill inte gifta sig i en grottby som är nästan 1000 år gammal?

Upp och ner trappor. När vi väl hade promenerat genom det mesta gick vi tillbaka till bussen. Regn. 4 timmar senare i Tbilisi. 9 om kvällen äter jag ungsbakade champinjoner med ost och tar en öl. Nej två, de var bara 0,4.

Nu är det söndag. Dags för frukost. Sen får vi se vad jag hittar på.