Vi nästan smyger oss fram på de ryska vattenvägarna. Den största floden i landet är Volga, och det är på den att vårt skepp M/S Anabella, med en maxfart på 18 km/t tar oss västerut. Mot Moskva som är slutdestinationen, men dit är det ännu några dagar.

Ryssland är som alla vet ett stort land. I areal världens största, och i folkmängd heller inte litet. Två miljonstäder har vi besökt de senaste par dagarna. Kazan och Nizhnij Novgorod.

Kazan är huvudstaden i den ryska delrepubliken Tatarstan. Den vita mosken med sina blåa kupoler har blivit stadens symbol, trots att den bara är drygt 10 år gammal. Men en gång i tiden stod här en annan moske. Innan ryssarna kom och erövrade staden år 1552. Idag lever ryssar och tatarer här sida om sida. I äkta vänskap eller som folken i Titos Jugoslavien? Jag vet inte. Det är svårt att veta. Men här finns kyrkoklockor och minareter. Halalkött och vodka. Slöjor och minikjoler. Sött och salt.

Från farygsrestaurangen tar jag en bild genom fönstret. Några ruiner på en liten ö. Vad det är för något vet jag inte, men tydligen har här funnit ett palats av något slag. Vi seglar sakta förbi efter att ha lämnat Kazan. Hade gärna stannat längre…

Nästa dag är det Nizhnij Novgorod som gäller. Rysslands femte störste stad. 1,3 miljoner invånare. Militärindustri och historia. Bilproduktion. Kreml.

Omvisning. Lite fritid. I en affär säljer de lokalproducerade kläder av lin, men jag har inte så mycket tid. Andra säljer hantverk av mycket hög kvalitet. Mycket för pengarna. Men vad ska jag med allt?

Kvällen avslutas på båten. Det är ryskt tema under middagen. Med folkdräkter, vodka och saltgurka. Sild till förrätt och någon gryta med fläskkött till huvudrätt.

Jag dricker ett ryskt rött vin som inte är från Krim. Absolut drickbart. Det går framåt i Ryssland nu. Och vi fortsätter under natten. 18 kilometer i timmen.