Middagen från 70-talet

Efter att ha lämnat Bulgariens huvudstad Sofia och åkt mot sydost ankommer vi vid sen lunchtid Plovdiv.

Staden är europeisk kulturhuvudstad i år, men förutom att den är en av världens äldsta städer och innehåller sin del av både romersk, ottomansk och europeisk jugendarkitektur, har jag lite svårt att förstå varför.

Eller så har även de som bestämmer om kulturhuvudstäder och sådant lärt att uppskatta god östblockarkitektur när de ser det. Fast jag tvekar. Bilden under är från posthuset.

Lunchen blev en enkel spaghetti bolognese och jag tänkte att något borde väl ha hänt sedan den bolognese jag åt i Sunny Beach år 1999. Men icke. Oljig och överkokt. Smaklös. Eller jo, något hade hänt. Det var dyrare nu.

Vi går sedan runt i Plovdivs 34-gradiga hetta. Alla med var sin vattenflaska och vi tar stadspromenaden i ett lite saktare tempo än vi kanske annars hade gjort. Varken resenärer, lokalguide eller reseledare ska svimma har jag tänkt. Vi håller oss till den planen.

På hotellet lite utanför stan checkar vi in. Jag inser att saker tar lite längre tid i Bulgarien än de flesta andra länder jag jobbar i. Det går helt enkelt lite långsammare här. Dock är rummen rena och fina och allt är som det ska.

Middag. Och det är här det händer. Eller nja, det är effektivt på något surrealistiskt gammalkommunistiskt sätt, trots att både hotell och restaurang är nytt. En smaklös förrätt, en fläskkotlett till huvudrätt som på ett sätt påminner mig om en middag jag engång åt på ett flygplatshotell vid Heathrow. Eller det som i min fantasi är bulgariakt 70-tal på ett turistsanatorium vid Svarta havet. Överkokt brockoli och den där köttbiten. Och en högst förvirrande service som inte riktigt vet när var och hur saker ska serveras eller tas betalt för.

Men men. Jag hade gärna stannat längre i Plovdiv. Staden. Arkitekturen. Kafeerna och uteserveringarna. Och vem vet. Kanske går det också att göra maten och servicen mer rättvisa.

Taggad med: