Det är söndag morgon. Dags för min söndagskrönika. Klockan är 9 på morgonen och jag har varit vaken en dryg timme. I bakgrunden hör jag ett tåg susar förbi. Kanske på väg till Göteborg. Jag är lite osäker för jag befinner mig just nu i Stenstorp, en liten ort mellan Falköping och Skövde. Det är min mamma som bor här. Jag har semester.

Ute regnar det. Typisk svensk sommar kanske, eller åtminstone typisk för min uppväxt längre norrut. Man skulle vara glad för minsta lilla soldag. De var ändå inte så många. Många var däremot de ostadiga regndagarna när man aldrig riktigt visste hur dagen kom at bli. Eller jo, det var optimisten som inte visste, som hoppades så något solglimt. I realiteten visste vi nog alla att molnen och regnet kom att fortsätta.

Förra året hade vi sol nästan varje dag. Gräsmattan i parken nära där jag bor låg brunsvidd. Det var vattningsförbud. Grundvattnet sjönk och kossorna fick skickas till nödslakt eftersom där inte fanns tillräckligt med mat. En underbar sommar sade de som spenderade sin sommarledighet i Stockholms skärgård eller vid en strand eller et havsbad någonstans i Sverige. En hemsk sommar för bönderna. Eller om man försöker sätta den i ett historiskt perspektiv: Vore förra sommaren för 100 eller 200 år sedan hade vi antigen dött i brist på mat eller så hade vi emigrerat. På den tiden fanns i alla fall länder som tog emot. Mer än vad det finns nu.

Jag sitter här denna söndag morgon. Lägger pussel och tittar ut på våt lavendel, petunia och pelargoner på mammas balkong. Det är härligt med några lediga dagar i Sverige. Visst vore det trevligt med sol. Men egentligen är det skönare med regn!