Så när som alla som reser till Iran för första gång besöker Persepolis. Jag vet åtminstone inte resor som går dit utan att inkludera denna historiska stad, denna kungliga prakt, en byggarbetsplats, en ruin som i dag står mitt ute i ingenstans i södra Iran.

Persepolis grundades år 521 före Kristus. Den nya huvudstaden skulle visa det akemenidiska Perserrikets storhet, enhet och mångfald. Sen gick det två hundra av byggande, firande, festande och kanske offrande. År 331 före Kristus kom Alexander den Store och så småningom förstörde allt. Idag står ruinerna kvar för oss.

Golestanpalatset i Teheran är nästan lika självklart som Persepolis. Iran har haft många kungafamiljer genom tiderna som styrt landet, och Golestan var det kungliga palats för Qajardynastin som regerade från slutet av 1700-talet och fram till 1925.

Idag går besökarna runt med selfiesticks och kvinnor från Asien särskilt fotograferar sig i sina vackra, mönstrade klänningar. Det är nästan så att de blir en del av konstverket, av kakelmålningarna i bakgrunden. 

I norra Iran finns en liten ort som heter Rudbar. Den är långt ifrån någon turistattraktion där den ligger längs vägen från de nordvästra delarna av landet och mot Iran. Staden utgör dock ett mycket praktiskt stopp. Som centrum för Irans olivindustri ligger affärerna efter varandra i rad. Här stannar folk på väg till huvudstaden för att köpa med sig oliver, olivolja och andra inlagda grönsaker av hög kvalité och till fördelaktiga priser. Eftersom folk som handlar här redan har färdats långt har affärsinnehavarna kommit på ännu en idé. Nämligen toaletter!

Alla som har suttit kanske tre timmar i bil och ska sitta fyra till tycker en toalettstopp är skönt. Därför gäller det att just din affär även har en stor och synlig toalettskylt som gör att besökarna stannar just hos dig!

Om det är läge för det brukar jag som färdledare ta ett par gruppbilder på mina resenärer. När vi gjorde vår stadsvandring i ökenstaden Yazd var det eftermiddag. Solen hade gått ned och den blå timmen började utspela sig med sitt nästan magiska ljus. Jag älskar den tiden på dygnet. I bakgrunden ses förresten Irans högsta minareter.

Kaffepaus. Vi har med oss lite pulverkaffe, och chauffören har en stor termos med varmt vatten som han sätter fram. Små koppar, kanske lite kex som vi har köpt på ett lokalt bageri eller som resenärerna ha med sig själva. Så står vi där och tittar på utsikten eller på denna stora skylt som i västen säkert hade varit en reklamskylt av något slag, men som i Iran visarna några av de hundratusentals martyrer, människor som dog under kriget mot Irak mellan 1980 och 1988.

Det var året efter den islamiska revolutionen i Iran. Sadam Hussein, Iraks president och västallierad på den tiden, tyckte att gränsen mellan de två grannländerna var fel. Flera oljefält borde ligga på den irakiska sidan. Sadam invaderade och under åtta år utspelade de sig ett blodigt krig som resulterade i stort sett ingenting. Iran fick dock betala ett högt pris, i dessa martyrers blod.

Tillbaka till Shiraz. Det är som att befinna sig inuti en diskokula. Väggar och tak består av små speglar som är satt ihop till en gigantisk mosaik som täcker i princip samtliga ytor. Ljuset från lamporna speglas, reflekterar, gnistrar till i dessa små spegelbitar och det hela känns som om det vore en annan värld. Ett rymdskepp eller som myror som förvillat sig in i en diskokula. Som tur är finns dock ingen musik och det är inget som går runt heller. Stället heter Shah Cheragh-moskén.

I nordvästra Iran ligger staden Tabriz, vars basar idag är på UNESCOS världsarvslista. Med sina mer än tusenåriga rötter byggdes dagens komplex på slutet av 1700-talet efter att en jordbävning år 1780 förstörde stort sett hela stan. Basaren i sig är förstås vacker, men ännu mer intressant, tycker jag, är det som säljs här. Du hittar allt från de vanliga souvenirerna till tvättmedel i lösvikt, eller som här, talgljus. Och när jag då säger talgljus, ja då menar jag just talgljus, och inte stearin eller paraffin som de flesta billiga ljus hos oss består av. Nästa gång jag åker till Iran köper jag kanske med mig några.

I centrala Iran, mitt ute i öknen, finns en liten by som heter Garmeh. I Garmeh finns ett hotell och bredvid hotellet en inhängnad där djuren står. Får, getter och kameler som vi besökare får hälsa på, kanske mata, kanske klappa.

Och ja, det är just den tidiga kvällstimmen jag gillar att vara här. När solen precis har gått ner, när himlen blir mörkare men det fortfarande går att se, eller för den saks skuld, fotografera utan att använda blixt.

Dessa tre tjejer i Shiraz frågade om de fick fotografera mig. Det höll tydligen på med ett skolprojekt där de gick runt och frågade turister vad de tyckte om deras stad. Visst fick de fotografera mig, men då skulle jag också fotografera dem.

Så är det nämligen i Iran. Människor pratar med varandra, tar kontakt, har trevliga små samtal. Iran är ett oerhört gästvänligt land att resa i.

Sista bilden. Jag befinner mig åter igen i Yazd. Staden har den kallheta öknen på alla kanter. Det finns inget lagom, förutom nu, om kvällen, när solen precis gått ner och månen tittar fram. I gamla stan har några ungar klättrat upp på en kupol och de sitter där, pratar, och har utsikt över stan.

Yazd är ingen storstad, även om den är stor så det räcker med sin dryga halvmiljon invånare. Men det finns på något sätt en småstadskänsla. Där alla känner alla, och där en pojke gärna klättrar upp i en minaret eller kupol bara därför att han kan eller vill, om än inte riktigt får. Som reseledare eller turist ska jag nog inte våga mig upp det. Det blir något annat som grannpojke.