Det var första gången i Iran. Kvinnor i mörka chadorer och sedlar med Khomeinis porträtt. Sen var det kvinnor i kort kjol och utsläppt hår, en diskokula i taket och ett liveband på scenen. Där fanns hembränt förtäckt som vatten i plastflaskor under ett buffébord. Jag upptäckte det när jag efter ett tags dansande blivit törstig.

April 2011. Vad tiden går snabbt. Jag åkte nattbuss och nattåg. Upptäckte hur bluetooth på mobilerna blivit en form av dejting där unga människor skickade hjärtan och nallebjörnar till varandra. Jag hade min bluetooth på, och fick några meddelanden själv.

De folk jag mötte var vänliga, och bjöd på samtal, läsk, snacks samt både vänskapens och varningens ord. Vänskapens, eftersom de alla var så omhändertagande. Varningens, eftersom jag planerade ta mig över gränsen till Afghanistan.

Tre veckor stannade jag. Reste från Tehran till Esfahan och Shiraz, Yazd och Mashhad. Umgicks med vänner från Sverige som pluggade persiska. Samt vänner från Norge som tyckte det var för jävligt att jag skulle åka till Iran och inte de. Så då köpte de lika gärna biljetter de också, och vi spenderade delar av resan tillsammans.

Ännu hade jag inte köpt någon systemkamera. Men en digital kompaktkamera från Sony hade jag, och jag gillade dess videofunktion. Här kommer därför en liten film som jag klippte ihop efter resan. Tänk, det är exakt 10 år sedan nu!