Lata dagar i Lahore…

… men något får jag väl gjort ändå…

Fast det är skönt att inte behöva stressa. Inte ha alla dessa måsten som jag hade första gång jag besökte Lahore och Pakistan.

Kanske börjar jag vänja mig till det pakistanska sättet. När dagen börjar klockan två på eftermiddagen. När jag kan gå till frisören klockan 10 på kvällen och det är helt normalt…

Det här med klockan är kanske det svåraste. Att själv kunna acceptera att dagen börjar så sent. Fast det är kanske bara det skandinaviska, västerländska effektivitetstänket som dröjer kvar. Om min dag fick börja nio om morgonen, hur mycket skulle jag inte hinna då? Klippa mig innan läggdags skulle jag ju kunna göra ändå.

Trots vissa kulturella skillnader har jag ändå hunnit lite. Som att besöka den gamla härskaren Jahangirs grav. Dekorerad med vackra stenar på ett sätt jag inte riktigt sett förut.

Mönstren här är faktisk just det, i sten. Här kommer en detaljbild.

Vad mer har jag hunnit med sedan jag kom hit den 30 november?

Jag har träffat folk. Transpersoner och mjölkmän. Sistnämnta alltså de som äger bufflar som ger mjölk som de då säljer. Att bufflar har så speciella ögon är något jag förut inte vetat. De stirrar på en. Verkligen stirrar.

Jag har lämnat in en jacka på lagning. Min resejacka som behöver ny blixtlås. Att fixa saker är billigt i Pakistan!

Och förutom att laga gamla saker har jag även shoppat lite kläder, planerat inför nästa vecka när jag ska åka till de norra delarna av landet, och jag har ätit god mat. Mycket god mat! Lamm, fisk, bönor, linser, spenat, yogurt. Kummin och koriander, bockhornsklöver.

Nu är det morgon. Idag ska jag på utflykt på riktigt. Till staden Multan. Förra året bjöd Multan på problem. Med polisen. Mer om det sen. Nästa gång jag skriver kommer rapport därifrån. Vi hörs!

Taggad med: