En 22-timmars dagsutflykt

Jag hade länge velat åka till Multan. Förra året försökte jag men det gick sådär. Södra Punjab-provinsen är inte den enklaste att resa i. Det behövs poliseskort. Säger polisen. Igår gjorde jag ett nytt försök…

Upp klockan 05:00. Bussen går klockan 6. Bussen kommer inte. Inställd.

Får nya biljetter till klockan 7. Bussen går 07:30 och ska ta fem och en halv timme.

Sex timmar senare är jag i Multan.

Jag får höra av många att jag fortfarande behöver poliseskort för att gå runt i stan. Att jag är dum om jag försöker undvika det. Men jag har mina erfarenheter från poliseskort i Pakistan förra året.

Ett center för traditionell blå keramik blir första stopp. Ser hur keramik görs. Köper lite med mig hem.

Nästa stopp blir centrum med helgedomarna. Det är dem, gravarna, som Multan är känd för. Hit kommer pilgrimar, ber, lämnar små gåvor, vil bli av med sina problem.

Inne i helgedomarna leker barnen, ber de vuxna. Försäljare med rosblad. Det är ändå rätt så tyst. Fridfullt. Det är väl en allmän regel att man inte ska störa folk som ber. I Pakistan är det annorlunda. Här får man gärna störa. Med en kamera. Ingen blir irriterade. Snarare tvärt om. Om jag vore kvinna hade jag nog även vågat fotografera kvinnorna. Det är något jag som man här inte bör göra.

Jag möter dock människor. Pratar med båda kvinnor och män. Mitt blonda hår drar till sig uppmärksamhet. Det blir många selfies i pakistanska mobiltelefoner. Då ser jag också till att få några bilder tagna. Även med kvinnor.

Jag har huvudvärk. Har ätit choklad idag. Druckit för lite. Äter därför en kyckling biryani. Den bästa kyckling med ris jag ätit. Mat för två med dryck, 25 kronor.

Sen går jag på marknaden. Gör några oplanerade inköp. Blir trevliga presenter. Fast även något jag faktiskt behöver. Eller nja, jag köper en sax och saxar är ju alltid bra.

Bussen tillbaka till Lahore. Vägen stängt på grund av protester mot regeringen. Omvägar. I säng klockan 3 på morgonen. Det är 22 timmar sedan jag steg upp.

Taggad med: