Psykisk tortyr på hotell

Efter en tågfärd genom Sri Lankas gröklädda landskap där kullarna med te-plantager avlöser varandra är jag nu i Nuwara Eliya.

Jag har haft ett drygt dygn ledigt, och igår kom min andra grupp. En regnig bussfärd till Kandy, en övernattning, och nu är vi här, på hotellet i Nuwara Eliya, en tågresa rikare och magen full av bananer.

Mitt rum är stort och fint, med fejkbrasa och stor säng med behaglig madrass. I bakgrunden spelar hotellet musik, behagliga toner från piano och viol. Loungemusik, eller kanske lobbymusik, sådan som ska göra stressade färdledare på bra humör. Musik som bara är där, som man egentligen kanske inte ska höra, inte medvetet i alla fall.

Det är bara ett problem. Efter några minuter hör jag. Medvetet. Mycket dessutom. Danse mot vårav norska kompositören Rolf Løvland, framförd av av Elisabeth Andreassen och en stor hit i Norge på mitten av 1990-talet. Nu, på ett hotell mitt på Sri Lanka hör jag så intrumentalversionen. Sakta smyger den sig in i mitt huvud och stannar. Låten går nämligen på repeat.

Jag kan stänga mitt fönster, jag kan stänga min dörr, men ljudet finns där ändå. Små högtalare, dolda, runt omkring i hotellet, som ser till att oavsett vart man befinner sig i byggnaden låter Rolf Løvlands toner. För Rolfs skuld hoppas jag han får ett öre varje gång låten upprepas. Den har spelat i en timme nu. Rolf borde bli rik. För egen del vet jag däremot inte riktigt vad jag ska göra. Kanske dags att börja dansa mot vår?

Taggad med: