När jag tittar ut från mitt fönster i Podgorica är det dessa hus jag ser. Rum med brutalist-utsikt. Med andra ord, jag ser i alla fall något, och det något jag ser är ändå rätt typiskt för den stad och det land jag befinner mig i.

Efter frukost packar jag min resväska. Jag säger hejdå till mina bruna kängor. Jag köpte dem i USA för kanske fem år sedan. Nu är det slut. Jag lämnar kvar skorna i hotellrummet.

En timme senare har vår juss ankommit Cetinje. Från Montenegros huvudstad idag till den stad som var huvudstad för 100 år sedan. Under tiden har jag pratat om Montenegros, och i princip Balkans historia. Inte hela tiden förstås. Det skulle bara bli tråkigt.

I Cetinje får vi omvisning på kungamuseet. Under lite ledig tid går jag runt. Upptäcker den gamla franska ambassaden och andra byggnader. Cetinje är en rätt fin stad om man bara kollar lite noga.

Gamla statyer, konstnärliga fasader, utsiktspunkt, många poliser och män i kostym. En minister är tydligen på besök. Höstfärger. Blommor i ett gammalt fönster.

Vidare går färden mot Njegushi. Vi får schnapps, det vill säga rakija, den lokala varianten av grappa. Det bjuds på lokalproducerat skinka, ost, honung, färskt bröd, sallad. Det är en familj som driver stället. Man är inte snåla inte.

Färden går vidare. Från 900 meter över havet ser vi ut över Kotor-bukten. Den kallas Syd-Europas största fjord, trots att det inte är någon fjord. Serpentinerväg neråt sen. 30 svängar tror jag det är. Minns inte riktigt.

Vi ankommer Budva. Här ska vi stanna tre nätter. De som vill får följa med på en liten promenad sen. Jag brukar räkna hur många vi är när vi sitter i bussen. Inte när vi går.

Det blåser inte så kraftigt men vågorna är höga. Vi står på en av stränderna och tittar ut mot havet.

På nyheterna om kvällen läser jag om vattennivån i Venedig. Den är långt över det normala. Så är det nog även här också. I Italien har folk omkommit i oväder. Här i Montenegro är vågorna nästan häftiga att se på. Sen var den dagen slut…