Årets sämsta dagsutflykt

Det gick inte riktigt som jag planerat. Nu är det i och för sig mycket som inte går som jag först tänker och tror. Men någonstans borde det gå en gräns.

Under min lediga dag under Montenegroresan planerade jag att åka en sväng till Albanien. Senast jag besökte landet var 1994 på en dagsutflykt från Korfu. Jag var 15 år, reste med min mamma och jag har goda minnen från den resan.

I söndags var det alltså dags. Upp tidigt, buss från Budva till Podgorica, där byta buss men allt var en på biljett och saker funkade som det skulle. Gränsen tog 10 minuter och lite senare befann jag mig i centrum av Shkoder, Albaniens fjärde störste stad. – Bussen går tillbaka klockan 8 ikväll, frågar jag chauffören. Jag hade nämligen läst det på nätet. – Nej, klockan 10, svarar chauffören. – Det var då fruktansvärt sent tänker jag innan jag får oroliga tankar och säger några enstaka sydslaviska ord som jutro som betyder morgon. Jodå, chauffören menade förstås imorgon. Idag går inga fler bussar inte.

Lite småsnopen, för att säga det lugnt, tänker jag att nu är det en sak i taget som gäller. Först växla pengar. Sen hitta en toalett. Sen ett café med internet så att jag på nätet kan kolla alternativen, trots att jag gjorde det igår och att det borde gå en buss ikväll.

Jodå, samma info som igår. Det borde gå en buss ikväll. Någon busstation att fråga på finns inte. Det är söndag så turistinformationen har stängt. Jag går in på stadens mest centrala hotell. Kvinnan i receptionen vet inget alls.

Jag hittar dock info på nätet om att jag på eftermiddagen kan ta en buss till en annan stad i Montenegro. Därifrån borde jag sen kunna ta mig till Budva. Det får vara min lösning.

Jag promenerar runt stan. Museer, posten och det mesta annat har stängt. Caféerna har öppet men nu har jag redan druckit kaffe medan jag kollade nätet. Går förbi igen den gatukorsning där bussarna brukar stå. Nu står det Budva på en buss. Min albanska är icke-existerande, min italienska sådär, min serbiska funkar i och med att jag pratar ryska men slutligen kommer en kvinna ut från bussen och hon kan något engelska.

– Jodå, det här bussen går till Montenegro och även Budva, och den går nu. Eftersom jag faktiskt måste tillbaka ikväll är det lika bra att ta det säkra före det osäkra. Två timmar längs Shkoders gator får vara nog. Jag hann även köpa mig en liten flaska lokal brandy som souvenir. Jag hinner tillbaka till hotellet i Budva lagom till middag.

Taggad med: