Från dagens montenegrinska huvudstad Podgorica till Cetinje. Sistnämnda är Montenegros historiska huvudstad. Här bodde landet sista kungafamilj till sådär 100 år sedan. Efter första världskrigets slut blev nämligen en del av det som då var kungariket Jugoslavien.

Det röda och vita huset är kanske inte så imponerande utifrån men det var faktiskt det kungliga slottet. Idag är slottet museum, och vår grupp och jag spenderar en timme här, bland möbler, klänningar, dekorerade vapen och tavlor från den tid när kung Nikols regerade. Då hade Montenegro egna mynt, sedlar, frimärken. Idag används euro.

Vi har lite ledig tid i stan innan färden fortsätter. Cetinje är nämligen en rätt liten stad, och ett par timmar räcker bra.

I Njegus är det dags för lunch. Vi får testa lokal ost och torkad skinka, prsut som det heter på lokalt språk och jag gissar att ordet är taget från sin italienska motsvarighet prosciutto.

Skinkorna hänger vackert i taket. Jag ser dock att det klättrar myror på en av dem. Vi får även prova lokalt honungsvin som innehåller kring 3% alkohol och är svagt mousserande. Jag föreställer mig att det påminner om vikingarnas mjöd. Med är förresten det sydslaviska ordet för honung.

Utsikt. Är det något Montenegro kan stoltsera med så är det utsikter. Åker man bil kan man stanna stort sett i varje sväng. För oss som åker buss är det svårare. Ett stopp blir det dock och vi ser Kotorbukten ligga där, 900 meter under oss.

Längs smala serpentinvägar tar vi oss ner mot kusten och mot Budva. Budva är och har inte varit någon förmell huvudstad. Men den anses gärna vara turisthuvudstaden och kustens huvudstad i detta bergsland.

Vi promenerar runt i gamla stan. Luras på en euro av biljettförsäljaren till en av stadens sevärdheter, Citadellen. Han sätter tydligen egna priser när chefen inte ser. Utsikten över stadens röda tak är i alla fall vacker.

Sen checkar vi in på vårt hotell. Stor buffe med fisk, kött och nästan allt som önskas. Ett glas vin. Sen säger vi god natt.