Vi går mot moskén. Klockan är nio på morgonen och den lokala guiden ursäktar sig med att det går liksom inte att åka buss dit, vägarna är för smala.

Visst, vägarna är för smala, men inte är väl det något man behöver ursäkta tänker jag. Det är ju bara att konstatera fakta. Gruppen jag åker med får gå.

De gamla kvarteren i Montenegros huvudstad Podgorica är rätt trevliga. Här odlas kiwi och granatäpple i trädgårdarna. Kycklingar springer omkring.

Vi besöker en moské, berättar lite om islam och om religion i Montenegro innan bussen hämtar upp oss vid huvudvägen inte så långt bort. Lokala reseoperatörer tror ofta att vi utlänningar nästan är allergiska mot att gå. Konstigt det där.

Nu tar vi i alla fall buss mot en kyrka. Återuppståndelsekatedralen. Den påbörjades 1993 och stod färdig 20 år senare. Det är sällan jag imponeras av en kyrka, men jag imponeras här. Fresker så långt ögan kan se. Jag vet liksom inte vad jag ska tycka. Lokala kungligheter och hjältar i kombination med Jesus och Gudsmodern själv, samt Karl Marx och Jugoslaviens Tito som brinner i helvetet. Mycket uttryck, mycket inntryck. Det hela blir smått absurd.

Vi fortsätter till en vingård. Smakar viner och äter lite. Sen till enn fors som ska bli dagens naturupplevelse. Lite tråkigt bara att det inte finns vatten i de lokala Niagarafallen.

Eftermiddagen ledig. Jag promenerar runt själv, försöker skapa en rutt som jag kan gå med min svenska grupp när den kommer om drygt en vecka. Nu är jag ju här på studieresa. Kollar in restauranger och jugoslavisk arkitektur. Äter fet köttfärs i fet sås och en liten öl till det.

Jobbar med ett par översättningar på mitt hotellrum på kvällen. Sugen på popcorn. Sen är det läggdags.