Durmitor. Tungan vill egentligen säge Termidor, fast det är namnet på en maträtt med hummer och inte en nationalpark i Montenegro.

I Durmitor nationalpark finns en sjö, Crno Jezero. Det blir svartsjön på svenska. Låter rätt så bekant eller hur?

Här står jag alltså. Med Svartsjön i bakgrunden samt Montenegros 2000-meterstoppar. Varför ramen är satt upp här vet jag. Kanske för att visa att man just här får det bästa vykortfotot? Höstfärgerna gör landskapet gladare. Solen kommer fram ibland från molnen. Jag får lära mig att det ofta regnar här.

Det tar en timme att gå runt sjön. Svarta ekorrar leker och klättrar upp och ner granträden som växter här. Här finns även tall, ek och björk. Längs den lilla vägen mot sjön står kvinnor och män som säljer naturen och gårdens produkter. Honung, likörer, vin, torkat svamp.

Idag besöker vi också en bro som är någon storts arkitektoniskt underverk, samt staden Zabljak. Här ligger många kafeer och restauranger, med bergen i bakgrunden.

Nästa dag är det dags att lämna Durmitor. Hejdå nationalpark och hej Niksic, Montenegros näst största stad där det egentligen inte finns så fruktansvärt mycket att titta på. Ibland är det lite av charmen också. Att se en helt vanlig stad. Det är många studenter här. Det märks på kafe-kulturen.

På väg mot ett kloster som står på dagens program äter vi lunch. Bredvid ligger ett ödehus från Jugoslaviens dagar. Jag ser till att få 10 minuter där. För mig blir det dagens höjdpunkt.

Sen kör vi på smala vägar, njuter av utsikten, besöker kloster men får inte fotografera därför att det är förbjudet.

På eftermiddagen ankommer vi dagens mål, Podgorica, Montenegros huvudstad. Här ska vi vara de nästa tvä nätter.