Måndag 27 augusti: Jag köper en heldagsutflykt till en insjö som heter Ritsa. Naturen ska vara spektakulär. Ritsa är Abkhasiens pärla. Typ. Jag blir dock besviken. Utflykten handlar mer om att smaka ost, vin och honung. Och köpa självklart. Så här vill jag inte ha det. Det här hade jag aldrig kunnat leverera mina kunder. En utflykt som den inte ska vara helt enkelt.

Tisdag 28 augusti: Efter gårdagens besvikelse hittar jag en chaufför och organiserar en utflykt själv. Se det som jag vill se. Det som jag ska se. Gamla torpedon och övergiven mosaik. Fast visst, det är kanske mina preferenser som är lite konstiga.

Jag åker till en semesterort som heter Pitsunda. Badar i det kristallklara vattnet. Dricker en öl med panoramautsikt över havet.

Onsdag 29 augusti: Om det är på grund av för mycket bad och sol eller maten jag åt vet jag inte. Idag har jag oavsett ont i magen. Dålig timing. Jag ska trots allt lämna det boende jag haft sedan i söndags. Sukhumi nästa men först ska jag upptäcka mer av staden Gagra.

Det blir gamla mosaiker och ödehus. Sen tar jag bussen till Sukhumi, inser att mitt boende har uppgett fel info på bookingsajten. Det är långt att gå. Svårt att hitta. Där finns även en smått galen hund som jag får lära mig att inte vara rädd. Det funkar, men boendet var inte som förväntat. Människorna snälla dock.

Torsdag 30 augusti: Promenerar runt i Sukhumi innan jag kl 15:10 tar bussen söderut. Dags att lämna utbrytarrepubliken och ta sig tillbaka till Georgien. Men först äter jag kycklingsoppa och dricker färskpressad mandarinjuice. Det är lagom för min mage.

Det går snabbt och effektivt att ta sig över gränsen. På kvällen ska tåget gå från den georgiska gränsstaden Zugdidi till Tbilisi. Nattåg. Israeler och kineser på perrongen. Och georgier av olika slag förstås. Nattåget är helt okej.

Fredag 31 augusti: Ankommer Tbilisi 06:30 på morgonen. Går en halvtimme till mitt boende. Även det lite längre än jag trott när jag bokade. Hittar inte. Får hjälp av snälla människor på gatan. Heller inte de hittar. Till slut hittar jag själv. En granne får ringa till husvärden. Han kommer efter 40 minuter. Jag är lagom nöjd. Kissnödig och hungrig. Magen känns åtminstone bättre.

Sen möter jag Adam igen. Den svenska killen jag mötte på hostel i Batumi förra veckan. Vi spenderar dagen tillsammans. Går på loppis. Dricker vin. Jag är trött och lägger mig tidigt.

Lördag 1 september: Min transport till Vladikavkaz bokade jag genom min värd. Nu är den försenad. Kommer inte. Värden får nog lite dåligt samvete. Han följer mig till Didube busstation. Ser till att jag hittar en annan transport till Vladikavkaz. Dit ankommer jag 4,5 timme senare. Effektivt!

Aptiten är tillbaka. Pasta till lunch. Sushi till middag. Sen får jag ont i magen igen.

Söndag 2 september: Det är idag resan egentligen börjar. Anledningen till att jag är här. Jag ska vara färdledare från Vladikavkaz till Makhachkala. En vecka i ryska Kaukasus. Samma som i maj i år.

Gästerna kommer. Fyra stycken från olika länder. USA, Lettland, Spanien. Vi besöker Beslan. För 14 år sedan på dagen. Gisseltagan. 335 döda. För 14 år sedan, idag.

Jag blir inte så ofta känslosam. Här får jag kämpa mot tårarna. Så meningslös död. Totalt.

Tillbaka i Vladikavkaz promenerar vi i stan. Äter middag på restaurang. Bordet bredvid hör att vi är utlänningar. Servitrisen kommer med vodka till oss. Från bordet bredvid, säger hon. Det är i sådana situationer jag är glad för att jag dricker alkohol. Här kan man helt enkelt (som man) inte säga nej. Om man inte är muslim förstås, det skulle nog också respekteras.

På vägen tillbaka till hotellet upptäcker ett tv-team oss turister. Just det, det är i den här delen av världen att utländska turister är så sällsynta att inte blir det enbart gratis sprit från grannbordet. Vi hamnar även på tv och måste säga vackra saker om Vladikavkaz till den långa blonda kvinna i röd kjol. Vilken tur då att staden faktiskt är ganska trevlig.