Från Tbilisi till Vladikavkaz

Klockan åtta är jag redo. Klockan nio ska chauffören komma. Sen ska han komma klockan tio, sen klockan 15, men kanske blir det 16, det är svårt att garantera. Det här är trots allt Georgien. Här finns mycket som är viktigare än tid.

Därför tar min värd, Davit, som jag har hyrt rum hos. mig till Didube. Marknad och busstation. Därifrån går delade taxin till Vladikavkaz. 5 passagerare i en bil. 80 lari/2000 rubel/280 kronor en väg. En äldre kvinna i framsätet har matchande tröja och hår. Vinrött. Hon ropar i telefon och pratar högt med chauffören.

Två kvinnor, mor och dotter med 10 plastkasser. Mamman är kanske 50 år med svarta diorglasögon, uppsatt hår, örringar i guld. Hennes dotter i röd klänning, storlek mindre. I den delade taxin, aka röd Ford, sitter även en äldre man. Tyst, osynlig i blårandig piketröja och jeans. Jag sitter längst bak bland ett berg av bagage.

Klockan 11 passerar vi Ananuri. Jag brukar stanna där med mina turister. Nu åker vi förbi.

Jag räknar oftast till tusen och när det gäller distans mellan bilar i hög hastighet på de georgiska vägarna.

Vi stannar för rökpaus. Kvinnan i vinrött ropar och skriker. Georgij, Georgij. Vår chaufför heter så. Hon försöker tuta med hornet. Blir arg när det inte funkar. Hon vill iväg.

Sen bär det uppåt. Serpentinvägar mot Gudauri. Vidare på över 2000 meter mot Kazbegi. Möter Kamaz-lastbilar. Den georgiska folkmusiken i stereon är bytt ut mot rysspop.

Klockan 12 når vi skidorten Gudauri. Radion spelar Ace of Base. Klockan 12:40 byter vi bil i Kazbegi. Tunga moln på himlen. Blinkande skyltar. Open. Karaoke. 100 minibussar i rad.

13:50 ankommer vi gränsen. Den georgiska gränsen tar mig 5 min, chauffören behöver lite längre tid. Den äldre mannen har sin egen bil vid gränsen. Försöker rulla igång den. Vår chaufför lånar honom startkablar. Den äldre kvinnan tar på läppstift. Vinröd. En kinesisk turist vill ha lift. Ingen vill ge honom. Kanske är hans resväska för stor. Kanske får man inte ta på främlingar här.

30 min senare är vi i Ryssland. Genom en tunnel. En tunnel till. Över floden Terek.

Kort gränsförhör. Allvarliga miner. Vart är jag på väg. Vad ska jag sen. Hur länge, när, var, hur och varför.

12:40 moskvatid är vi genom tullen. Moskvatid alltså. Jag ställer min klocka en timme tillbaka.

Chauffören svänger förbi några vänner. Står och pratar på vägen. Vinröda tanten får utbrott. För henne är tid tydligen pengar. Eller så har hon inte så länge kvar. Då vill man inte sitta i en bil längs med vägkanten medan minuterna går. Ett tredjealternativ är förstås att hon bara är en satkärring. Det sista är kanske även det mest troliga. De andra två kvinnorna chattar på whatsapp. Med whatsappljudet på.

13:30 på hotellet. Chaufflren tar meg raka vägen dit. Resan har tagit 4,5 timmar. Jag är imponerad.

Promenerar lite. Det är mycket folk i stan. Ungdomar i skoluniform. Första skoldagen, trots att det är lördag. Pasta med svamp till lunch. Och dill, fast det stod inte i menyn. Lite vila på hotellrummet. Sushi till middag. Med mjukost. De älskar sin sushi med mjukost i Ryssland.

Taggad med: