Sova nära stjärnorna

Den asfalterade vägen går snart över i grusväg. Våra två minibussar har 50 kilometer kvar att köra. Det låter kanske inte så mycket, men tydligen är det inte bara vältränade magar som kan se ut som tvättbrädor. Det kan även vägar.

Det går sakta uppåt. Vi humpar och skakar oss fram. Över ett pass på 3500 meter där jak-oxar betar och där snön ligger kvar i de slutningar som solen inte kommer åt.

Vi åker lite neråt. Kossor, hästar och får betar. Här finns inga träd, utan gräs och ängsblommor. Betesmarker så långt ögat når. Det är långt det. Slutligen kommer vi till Son Kul – sjön som ligger på 3016 meters höjd, där snön ligger mer än halva året och där inga hus finns.

Son-Kul-Lake-Kyrgyzstan-2586

Vad gör vi så här?

Det är sommar nu. Juli. Om våren, när snön har smält och gräset börjar bli grönt kommer herdarna hit med sina djur. Området runt Son Kul är med andra ord sommarbete för djuren som vintertid håller till nere i dalarna omkring. Herdarna har sina jurter, traditionella filttält som de bor i, och många har kommit på den idé att även sätta upp några extra-jurter som turister får bo i.

Vi ska vara här två nätter. Sova i filttält på 3000 meters höjd. Här finns restaurang-jurt, köks-jurt, och toaletten är en enkel anordning – några hemmasnickrade utedass som står i rad.

Vi äter middag och när klockan är över nio på kvällen går jag och lägger mig. Det är redan mörkt.

Om natten är det stjärnklart. Jag stiger upp. Går ut och tittar. Aldrig har jag sett Vintergatan så tydlig som nu. Aldrig har jag sätt stjärnorna så stora. Stjärnbilder, några som jag vet vad heter. Andra har jag ingen aning om.

Son-Kul-Lake-Kyrgyzstan-9972

Nästa dag får vi pannkakor till frukost. Bland annat. Vi går promenader. Några rider häst. Andra går för att bada. Man kan faktiskt bada i denna sjö. Son Kul ligger på 3000 meters höjd men är bara 12 meter djup. Solen värmer. Jag blir faktiskt solbränt i ansiktet.

Några ungar med en åsna hämtar vatten från en brunn. De vuxna kvinnorna hackar morötter och skär kött i tärningar. Vi ska få plov – risrätten som kan kallas nationalrätt inte bara här i Kirgizistan, utan i hela Centralasien. Männen organiserar hästspel – traditionella lekar, och vi tittar på. Också kvinnor deltar i vissa av spelen.

Ny natt. Samma stjärnor. Jag sover skönt under täcket i jurtan. Nästa morgon vill vi egentligen inte åka. Dock är det dags. Resan närmar sig sitt slut. Det blir länge tills jag får sova så nära stjärnorna igen.

Taggad med: