Granada… Det finns en Granada både lite här och var. I Spanien, i Colombia, Mexico, Peru, USA, och så här, i Nicaragua där jag tog dessa bilder hösten 2012. En teori är att Granada betyder granatäpple, men varför skulle man kalla så många städer för det?

En annan teori är att ordet är hämtat från arabiskan och betyder något i stil med närförort. Det låter mer logiskt. Jag tycker dock Granada låter vackrare än den svenska varianten.

Granada är vackert. Särskild när solen går ner. Himlen färgas rosa, orange, gul, lila, vit och blå. Som tunna penseldrag i akvarell. Det gamla kyrktornet, bilarna, elnätet som dragits lite här och var. Jag stör mig inte på elledningar. De hör liksom till. Visar vilket århundrade vi lever i. Det är bra att folk har el.

Något annat som är bra är bilar. Inte för miljöns skuld förstås, men det innebär att det finns en viss mängd av pengar, att folk har råd till mer än bara det allra nödvändigaste. Ibland är bilarna nya, ibland som här, gamla. Motljus, kolonialarkitektur och el. Det kan bli rätt så stämningsfullt tycker jag.

Jag brukar inte åka häst och vagn. Har aldrig gjort det. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Inte på asfalt. Jag minns dock att det i Granada var billigt. En dollar. Eller två. Och visst, det vore lätt för mig att moralisera över andra. Därför gör jag inte det. Inte över fattiga människor som behöver ett sätt att tjäna pengar. På bloggen Resa Medvetet finns ett bra inlägg för dig som tycker om att åka häst och vagn. Bil, tåg och flyg har trots allt inte funnits evigt.

På Granadas busstation stod lokalbussarna i rad. Typ gamla amerikanska skolbussar. Kanske är det några av dem som har fått nytt liv här? Eller så är det såhär de riktigt inhemska bussarna ska se ut. Inte bara i Nicaragua, men i hela regionen. Jag har en liten souvenir-buss hemma. Den tar jag fram de år jag har julgran hemma. Den är en bra dekoration. Jag köpte den dock i Panama. Det var på samma resa som Nicaragua.

Igen en gatubild. Från Granada. Det har här jag spenderade det mesta av min tid i Nicaragua. De få dagar jag hade, två eller tre nätter. Jag önskade att jag hade mer tid. Möjlighet att stanna längre. Det hade jag inte då. Tre dagar är bättre än inga dagar, och det är det som vore alternativet. Kyrkor, kors, elledningar, bilar och cyklar. Inte så fruktansvärt mycket folk. Granada har över 100 000 invånare, men visst, alla håller ju inte till i stadens historiska delar.

Heller inte en enbart nicaraguansk grej. Cigarrer är snarare något som görs i hela regionen. Som tillhör en kultursfär, eller kan jag kalla det för industrisfär? Jag vet inte om det finns ett sådant ord, men på samma sätt som rom produceras stort sett över hela Centralamerika och även Karibien, så är det likadant med cigarrerna. Jag fick prova att rulla lite. Det gick åt skogen. Sen köpte jag en cigarr. Vad som hände med den kan jag inte minnas. Jag rökte den inte.

Ännu en gatubild från Granada. I bakgrunden vulkanen Mombacho. Senaste utbrottet kom år 1570. Död är vulkanen däremot inte. Med sina 1344 meter ligger den där och vakar över staden, om det inte snarare är staden som ligger där och vakar över den? Mombacho är en så kallad stratovulkan, eller kompositvulkan. Det innebär att den sakta men säkert byggts upp av lava och vulkanisk aska. Lavan kan även komma upp genom sidokanaler under jorden. Vesuvius i Italien är även den en stratovulkan. Eller helt enkelt vulkan, för enkelhetens skuld.

Världens tjugonde största insjö – Nicaraguasjön. Jag tog en utflykt hit tillsammans med min vän från Couchsurfing, Fernando. Han skulle bli turistguide i framtiden. Tog mig med gratis, mot att jag betalade alla utgifter. Jo, jag tackar. Nicaragua är ett billigt land dessutom. Vi åkte därför själva. Hittade en båt som kunde ta oss till en liten ö. Därute beställde jag en kokosnöt. Det ska sägas att Fernando idag jobbar som turistguide.

Jag är ingen mykolog. Svampexpert alltså. Här i Sverige gillar jag dock att plocka svamp, och jag plockar med säkerhet med än bara trattkantareller. Dessa små skapelser i bergen bredvid Nicaraguasjön plockade å andra sidan inte. Visst är de vackra, men med tanke på hur vissa djur använder färg som signaleffekt, så vore det lite dumt att testa denna. Vi har ju dessutom röda svampar även i Sverige som vi bör akta oss för.

Jag tycker om öl. Det vill säga, jag kan dricka en eller två öl. Sen tar det stop. Toña är namnet på den nicaraguanska ölen. Framtiden går på räls mot en vulkan i soluppgång? Mycket möjligt. Till ölen blev det lite kött och sen självklart, stekta bananer. De ställen i Syd- och Centralamerika där jag varit har det alltid varit stekta bananer. Det var ovant i början, men sen blev jag van. Till slut blev det rätt så gott, särskild med lite salt. Bananerna är inte riktigt de vi hittar har hemma. Dessa är mer fasta i köttet, mindre söta, blir inte mos så lätt. Nu blev jag sugen på en Toña!